Det finns just nu så oerhört mycket att gnälla över, men jag lyckas inte formulera gnället på det smakfulla sätt som jag tycker ett blogginlägg kräver. Jag vill helst spotta, fräsa, skrika, dunka knogarna blodiga mot väggen. Vilken jävla vecka detta har varit. Denna jävla influensa. Alla dessa nätter utan sömn. Och att det inte märks någon ljusning ännu. Att nästa vecka av allt att döma blir minst lika illa. Att jag säkerligen missar Wilco imorgon. Att tillvaron ska vara ett sånt dåligt, poänglöst skämt. How do you make god laugh? - Make a plan. Så känns det.
Så.
Nu över till något muntrare. Eller muntrare och muntrare, förresten, det handlar om den av DN uppskrivna debutskivan "Swing Of Sorrow" av Winhill/Losehill. En skiva som är sprungen ur saknaden efter en bortgången mamma. Så munter är väl fel ord. Men jag lyssnar på den nu, på Spotify, så det blir med stämningshöjande avbrott för Subway-reklam, men ändå. Det låter som en fin skiva. Väldigt mycket The Band. Lite lillgammalt sådär. Fina melodier, vackra arrangemang. Ibland hörs det lite väl tydligt att det är en svensk skiva, jag vet inte om det beror på sångarens uttal, eller om det finns något tydligt svenskt i själva musiken (kanske är det så att jag anar ett musikaliskt släktskap med Isolation Years?), men det är både på gott och ont antar jag.
En skiva att lyssna mer på under de här hopplösa dagarna.
Winhill/Losehill - Tell Her She's the Light of the World from Winhill/Losehill on Vimeo.
6 kommentarer:
Ni får krya på er där i familjen. Det är bara att härda ut är den enda tröst jag kan ge.:)
Winhill/Losehill var exakt i min smak. Tack för tipset. De hade helt flugit under min radar.
Tack! Tror, peppar peppar, att Frank är på bättringsvägen, och det är ju hans hälsa som allra mest påverkar vardagen.
Ja, visst var de bra? Läste om dem i DN Kultur idag. Deras skiva fick tydligen en femma i onsdags, men jag minns inte ens att jag såg något om den, trots att jag läser kulturdelen varje dag. Mysko.
Jag tyckte bättre om historien bakom än själva albumet. Läste inte recensionen, men läste det du skrev om dem - sen medverkade de i tidningen samma dag eller dag efter (har bara helg-prenumeration).
Habilt var det väl, men en femma? Njaaa...
Nej, jag kan hålla med om att det inte riktigt är en femma, även om jag förstår att det är väldigt frestande att sätta det betyget. Ett ambitiöst projekt, vackert förpackat, och så faktiskt riktigt bra musik också. Jag skulle nog säga en fyra i alla fall.
Håller med om att Winhill/Losehill är väldigt bra. Tycker skivan känns ganska hoppfull det mörka temat till trots.
Ursäkta spammet men här är en ny intervju med dem:
http://rockfoto.nu/magazine/2012/02/28/stjarnskott-winhilllosehill/
Helt klart. Även om det finns en del tear jerkers bland låtarna, så är det inte en skiva som känns särskilt mörk.
Fin intervju!
Skicka en kommentar