måndag 9 januari 2012
#296. What are you readin' for?
Jag haft tur med läsningen senaste tiden, valt böcker som jag verkligen fastnat för. Truman Capotes "Frukost På Tiffanys" övergick i Tom Rachmans "De Imperfekta", som jag förvisso inte kommit särskilt långt i ännu, men som jag redan längtar efter att återvända till när jag gör annat - skriver det här till exempel. Trots det har jag den senaste tiden allt oftare frågat mig själv hur jag läser, varför jag läser; nej, snarare: av vilken anledning jag läser. Läser jag för att jag verkligen älskar och behöver det, eller för att jag helt enkelt ser mig själv som en läsande person?
Jag tycker ju om vad läsningen ger mig, tycker om att varje roman gör mig lite mer allmänbildad, tycker om att den ger mig ökad förståelse för andra människor, kulturer, sammanhang. Men ganska ofta läser jag också tvångsmässigt, utan vare sig lust eller glädje. För att jag inte känner till något annat. För att alternativet, att inte läsa, ger mig ångest. Det är att välja minsta motståndets lag, och det leder till själslig död. Jag har varit där, suttit uppe och tittat på Big Brother på nätterna. Det är inte vackert. Det är inte ett alternativ.
Men det här är inte heller underskönt alla gånger. Jag läser ibland en bok för att jag bara vill att den ska ta slut. Inte nödvändigtvis för att den är dålig, utan för att det finns så många andra böcker att påbörja. Och ganska ofta läser jag också böcker jag inte gillar, helt enkelt för att det tar emot att lägga ifrån mig en påbörjad bok oläst. De säger att livet är för kort att slösas bort på dåliga böcker, men är det inte ännu värre att slösa bort det på påbörjade, ej utlästa böcker?
Jag tror att det jag behöver är ett lite mer avslappnat förhållningssätt. Läsa längre stunder, mer koncentrerat, mer lustfyllt, men kanske mer sällan. En timmes intensiv läsning ger ju mer än korta tvångsmässiga slattar mellan hushållssysslor och blöjbyten, där det ändå bara hinns med någon sida åt gången. Det är inte på något sätt ett löfte, men det är en tanke.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag har en hel trave med påbörjade böcker, men det blir liksom aldrig mer. Man börjar läsa och sen, ja, så var inte boken fantastisk och så blir man inte sugen på att fortsätta.
Var så länge jag hade en omvälvande film- eller bokupplevelse så det känns som om man bara rör sig i något slags mediokert universum där allt bara är underhållning.
Kan lika gärna läsa Camilla Läckberg, känns det som.
Jo, men typ så är det ju. Med den skillnaden att jag fortsätter läsa en då, plågar mig igenom eländet. Och ändå är det sällan jag kan säga att en bok verkligen varit dålig, jag ser oftast att den är bra, även om den inte nödvändigtvis är något för mig.
Vill läsa något som kan väcka lika starka känslor i mig som det Mr. Cooper i Mad Men känner för Ayn Rand.
Kloka tankar och stor igenkänningsfaktor på mycket av det du tar upp. Ja, förutom blöjbyte då, som jag ännu inte har haft nöjet att uppleva på nära håll.
Jag tror det här var aktuellt för mig redan innan blöjbyten kom in i bilden, men det är först nu jag faktiskt börjat tänka på det i ett större sammanhang. Vi har för mycket att ta in hela tiden, och det eskalerar. Vi hinner aldrig riktigt uppskatta något till fullo. Ska försöka utforska det här djupare i kommande inlägg.
Skicka en kommentar