#267. John Cale live på Strand.

Okej, du var med och grundade ett av världens kanske viktigaste band, The Velvet Underground. Du har jobbat med legender som Nick Drake, Patti Smith och Jonathan Richman, för att bara nämna några. Du har en imponerande samling soloskivor bakom dig, där du kastat dig vilt mellan konst och pop på ett sätt som annars bara David Bowie och Brian Eno lyckats med. Nu står du två meter framför mig, på scenen på Strand, du håller i en gitarr och du ser nästan oförskämt vital och välbehållen ut. Och så börjar du spela.

Och jag undrar hur du tänkte egentligen, hur snacket gick Kanske bläddrade du förstrött i din bakkatalog och sa till dina bandkamrater:
"Nu hörrni, nu spelar vi på en liten svettig rockklubb, nästan som i mina glansdagar, då tycker vi ser till att rocka loss ordentligt!"
Och kanske nickade dina unga, hippa bandkamrater gillande. Absolut, lira lite rock är ju aldrig fel.
Och kanske slog du då ihop händerna och sa: "Just det, nu ska vi rocka loss som om det var 1985!"

Du skulle ha kunnat spela låtar som "The Endless Plain Of Fortune", "My Maria" och "Taking Your Life In Your Hands", odödliga, ödesmättade mästerverk från några av dina bästa skivor. Din röst är uppenbarligen välbevarad. Din inlevelse är det uppenbarligen inget fel på. Synten du står parkerad bakom under större delen av konserten kan säkert, med rätt programmering, imitera en flygel. Det skulle kunna bli så bra. Och istället blir det så här. Så här som det blev när The Zombies spelade på Debaser Medis för några år sedan. Skorrande syntar, "tunga" gitarrer, musikskoleslap-bas. Som ett destillat av 80-talets allra värsta musikaliska brott mot mänskligheten.

Varför, John?