Jag fann mig själv gråtandes i soffan med laptopen på magen. Det var en scen i fina Håkan Hellström-dokumentären "2 Steg Från Håkan" som bara blev för mycket för mig. Den när filmens andra huvudperson, det unga sorgsna Hellström-fanset, går ut och äter lunch med sin sjuka morfar på "Curry Nam Nam". Det är så vackert filmat och ljudsatt, och sådan briljant socialrealism. Hennes historia berättas mest i korta glimtar, men de glimtarna är extremt rörande, trots att det där med idoldyrkan aldrig har intresserat mig särskilt mycket.
Hon har en sjuk syster och har därför blivit åsidosatt under hela uppväxten. Hon har en pojkvän som bli arg när hon pratar om sin idol, och skriker att "Håkan är bög". Man vill bara ge henne en kram och säga att allt kommer att bli bra en dag. Och så inser man det filmen försöker berätta.
Att hon inte behöver höra det där.
Hon får ju all tröst hon behöver genom Håkan Hellströms musik. En oerhört sympatisk dokumentär, helt oavsett vad man har för relation till musikern Håkan Hellström.
2 kommentarer:
Dra mig baklänges vad fin och stark och välgjord den var! Satt mest med gåshud och ett fånigt leende om vartannat.
Och fan vad man gillar och känner för den där härliga tjejen. Hoppas verkligen att hon hittar något bättre än tölpen till pojkvän som kallar folk för bög och som hon tycks springa och tassa och vara smårädd för. Även hon är ju en stjärna på sitt alldeles egna, oförställda sätt.
Visst, den var fin. Men jag var ändå lite besviken. Även om man känner stark sympati med tjejen så känns det som att det är en historia som har berättats så många gånger tidigare. Men scenerna med morfadern är fina, hade gärna sett lite mer om deras relation.
Skicka en kommentar