#239. Mats Jonsson - Mats Kamp.

När jag läste "Hey Princess" för första gången var jag precis på gång att bryta mig ut från en hopplös småstadstillvaro som höll på att kväva mig. Det var 2002, och det var först året därpå jag skulle flytta från Karlskoga, visserligen inte för Stockholm, men för korridorliv, folkhögskola, tetravin, nya vänner, nya fiender. Livet skulle precis till att börja, och i "Hey Princess" fanns en serie för varje dråplig situation jag snart skulle finna mig själv i. Jag kom att återkomma till den många gånger, före, under, och efter studietiden. För underhållning, för förberedelse, för tröst och igenkänning.

Även om Mats Jonsson tecknat två seriealbum efter "Hey Princess" är det först nu den verkliga "uppföljaren" kommer. "Mats Kamp" tar kronologiskt vid precis där vi sist lämnade honom, i ett nytt förhållande som gror och utvecklas, i gränsen mellan 90 och 00-tal. Mats är i tidiga 30-årsåldern, livet lunkar på ungefär som i föregångaren, men i takt med att tiden går och relationen fördjupas blir frågan om barn allt mer aktuell. Och så (spoiler alert!) blir ett barn till. Och så är vi plötsligt i fas igen. 

Hade jag läst det här under mina förlorade korridorår hade jag nog gäspat och suckat: "You're losing your edge!" Men i dagarna fyllde min son ett år, och jag läser "Mats Kamp" på samma sätt som när jag läste föregångaren. Jag nickar, rodnar och känner igen mig, och knyter näven i samförstånd när det ilsknar till. För ilsknar till gör det. Lika mycket som "Mats Kamp" handlar om kärleken till ett barn handlar den om det jävliga i att försöka få familjetillvaron att gå ihop utan att fullständigt gå i småbitar. Titeln må referera till Karl Ove Knausgård, men där Knausgårds kamp främst är mot hans egna dämoner, fäktar Mats först och främst mot samhället som det ser ut idag, oavsett det tar sig formen av en räntesänkning direkt efter att bolånet bundits, eller medelklasshelvetet i ett föräldrakooperativ. 

Det är oftast rolig läsning, ofta också plågsam, och vid vissa tillfällen så fint att tårarna inte är långt borta. Utan att för den sakens skull vara för sentimentalt. Möjligtvis kan den kännas lite splittrad, som om boken vill vara lite för mycket på en gång: en fortsättning på hans pågående självbiografi (roligt för övrigt att den seriens antagonist Marcus Gerdin får  gästspela!), en berättelse om livet i Stockholm på 00-talet, en skildring av faderskapet, såväl före som under och efter förlossningen. Men det är egentligen bara ett problem för den som förväntar sig att "Mats Kamp" ska välja någon av dessa inriktningar. Livet är också spretigt. Med det i åtanke är "Mats Kamp" höstens mest nödvändiga läsning.