#80. Ett annat Llojd.

En av mina mindre trevliga egenskaper är min ovana att slå dövörat till när någon vill tipsa mig om något. Jag vill upptäcka saker och ting själv, i min egen takt, när jag har tid och lust. Ingen ska tala om för mig vad jag ska lyssna, titta, känna eller smaka på. Jag missar en hel del bra grejer på det sättet. Dumt. För de gånger jag faktiskt lyssnar och tar till mig blir jag ju oftast positivt överraskad. Som jag blev av Llojd.

När min vän John första gången nämnde dem i en statusuppdatering på Facebook, trodde jag först det var en kreativ stavning av "Lloyd", som i Lloyd Cole. Jag blev glad och hoppades att han börjat lyssna in sig på en av mina absoluta favoritartister. Lika lite som jag själv vill bli tipsad, lika glad blir jag när någon tar till sig av något jag själv lovordat. Men så var inte fallet. Llojd visade sig vara två Kalmar-söner i Stockholms-exil, därtill vänner till nämnda John. Här drog jag öronen åt mig. När vänner tipsar om vänners musik finns det sällan belägg för eventuella lovord. All kultur blir ju i regel alltid bättre om man känner dess upphovsman/kvinna. Personliga relationer och objektivitet går sällan hand i hand.

Llojd visade sig vara riktigt bra. Jag gav dem en lyssning, jag gav dem två. Jag har lyssnat en del på Llojd sedan dess. På många sätt är deras musik nog sommarens soundtrack, i den betydelsen att det är just sommaren 2010 jag kommer att tänka på när jag lyssnar på dem i framtiden.

Jag tycker om deras melankoliska melodier, deras svala elektroniska ljudbild, som ger mig samma bitterljuva känslor som Nicolas Makelberge, Boat Club och tidiga Radio Dept, utan att egentligen låta som någondera. Framförallt gillar jag deras jordnära texter. Utan större utsvävningar, aldrig högtravande, men likväl poetiskt, berättar de om utekvällar, rumlande, melankoli och tomhet. Kanske texter lättare att tröstas av när man är tjugo nånting istället för tjugo, going on thirty, men trots det texter som drabbar även mig. En positiv överraskning.