Första gången jag hörde Frida Hyvönen var jag inte överdrivet imponerad. Det var i min brors källare, han hade köpt "Until Death Comes", och jag tänkte: inte ännu en singer-songwriter med piano! Jag orkade inte lyssna, orkade inte engagera mig, trots alla lovord. Det var först flera år senare, en duggregnig, lätt bakfull förmiddag på Acceleratorfestivalen jag ändrade uppfattning.
Så lät det då, och det var lika mycket teater som konsert. På ett bra sätt. Uppklädd som en stjärna i gamla tiders filmer, stylad och glittrande som Marilyn Monroe, slösaktig med slängkyssar och pillemariska leenden. Det var ömsom underhållande, ömsom gripande.
Lika mycket larger than life som Hyvönen framstod där, kände jag mig idag med "Silence Is Wild", och framförallt "London" i lurarna. Plötsligt kändes duggregnet inte längre som ett hån, utan riktigt passande. Det kändes ju som man tänker sig att det ska kännas i London, och jag längtade dit. När Hyvönen är som bäst målar hon upp små världar, världar man gärna stannar kvar i. Vill ju veta mer, ta in detaljerna, känna dofterna. Det är inlevelsen som gör det. Som i "Dirty Dancing", där små skiftningar i tonläge får en närmast Jens Lekmansk berättelse om gammal ungdomskärlek att gå från något smålustigt till blodigt allvar. Briljant.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Silence Is Wild är en bättre skiva än den första, helt klart. Mer storslagen, poetisk och vacker. Såg henne på arvikafestivalen i sommeras och det var samma känsla där.
Hon spelade ju på Dramaten för ett tag sedan. Efter att ha hört "Silence Is Wild" finner jag det vara en närmast perfekt inramning för henne.
Skicka en kommentar