Förra våren ropade jag in tre vinyler billigt på Tradera. En av dem var Sharon Van Ettens "Because I Was In Love". Jag hade ingen koll på vem Sharon Van Etten var, köpte den mest för att den var billig och för att jag redan ropat in andra skivor av samma säljare. Lyssnade sedan några gånger, men fann skivan lite enahanda och tråkig. Andra skivor jag köpt vid samma tillfälle lockade mer. Lyssnade några gånger till. Skivan smög sig liksom på, pockade på uppmärksamhet. Det fanns ju något där, ett subtilt, likväl bråddjupt svart mörker i vinylens skåror. Skivan lät mer personlig än det mesta. Jag tänkte tidiga Cat Power, jag tänkte Elliott Smith och Julie Doiron. Och samtidigt var det här helt eget. Egentligen kände jag hennes musik hade ett närmare släktskap med någon obskyr bluesmusiker jag aldrig hört talas om, men vars musik ändå fanns i mitt medvetande på något sätt.
Sedan förra våren har en del hänt. "Because I Was In Love" har snurrat en hel del varv, både på skivtalriken och i hörlurarna. Och Sharon Van Ettens namn har dykt upp både här och var, flimrat förbi i Twitter- och Facebook-flödet, i bakgrunden i "The Walking Dead", på folks läppar. Självklart blev jag nyfiken på nya skivan, "Are We There". Och uppmärksamheten är välförtjänt. För nog har det hänt ett och annat sedan "Because I Was In Love". Starkare material, absolut, mer minnesvärda melodier, och en mer intrikat produktion, storslagen och bombastisk. Men det mest anmärkningsvärda är rösten. Det är inte så att hon gått från att viska till att skrika, men nog har hon höjt volumen ett par snäpp. Det låter inte lika introvert längre, snarare utlevande och passionerat, med ett imponerande vibrato som ibland, som i avslutande "Everytime The Sun Comes Up" övergår i något hest, nästan grungigt. Lite påminns jag om Martha Wainwrights genombrottsskiva (som jag har färsk i minnet eftersom jag av någon anledning lyssnade rätt intensivt på den i vintras).
I vissa stunder blir det lite för mycket känslor. Det blir lätt utmattande att lyssna på. Därför är det skönt att skivan avslutas med skratt och ett studiomisstag. Avväpnande och betryggande att höra att det finns helt vardagliga känslor där tillsammans med all högtidlig världssmärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar