När jag hittar ett sånt här omslag i en skivback är det svårt att inte slå till, även om jag inte känner till artisten annat än till namnet (Jan Garbarek) och till genren (jazz). Att skivan bara kostade en femma, på loppis i Hökarängen centrum, gjorde ju sitt till också. Men framförallt är det alltså omslagsbilden. Jag dras in i den, och förflyttas i tid och rum till vindlande landsvägar på väg till Telemark i Norge, där jag tillbringade veckor av spridda somrar mellan typ tio- och tjugoårsåldern, tills mina föräldrars vänner, som ägde huset vi brukade bo i, valde att sälja.
Så här skriver en användare på Rateyourmusic om skivan:
"Remember the worst scene in the corniest daytime TV detective drama you ever saw. Now think about the music that was playing in the background. Yep, probably this."Tyvärr stämmer det rätt bra.
Men till och från tycker jag att stämningen i musiken påminner om den mystiska laddning som infann sig på vägen till huset i Telemark. Särskilt den där resan då vi började på natten, bara jag, pappa och min vän Alex. Vi passerade norska gränsen just som ett åskväder av guds nåde skakade landet, blixtar delade himmelen i alla riktningar, och man kände sig bra liten, trots den relativa tryggheten i bilsätet. Morgonen närmade sig i takt med att vi lade Sverige bakom oss, i det grumliga ljuset utanför anade vi bergstoppar, avlägsna byar, vattenfall som rasade ner i dalarna, små bondgårdar balanserande på klipphyllor. Trots att det inte var första resan dit, var det fortfarande omvälvande. Jag saknar den känslan, saknar Telemark, och funderar ibland på att åka dit igen. Tills vidare lyssnar jag på Jan Garbarek. Även om han då och då låter som ett dåligt tv-drama.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar