Det låter mysigt och oskyldigt va? Men faktum är att "The Wilderness Family", eller "Familjen I Vildmarken" som jag alltid kände den som, är ett obearbetat trauma från min barndom. Den har gett upphov till en fullständigt ologisk fobi (min enda).
Björnar.
Jag minns tre scener från den här filmen.
1. Mamman i familjen sträcker fram handen mot en liten fågel som pickar henne på fingret. "It bit me in the finger" piper mamman förtjust.
2. Mamman och barnen är ute och plockar bär. Dottern sitter bakom ett snår, och bakom snåret reser sig plötsligt en väldigt grizzly som börjar jaga familjen.
3. Grizzlybjörnen och den snälla svartbjörnen som familjen bekantat sig med slåss utanför familjens stuga. Pappan höjer ett gevär. Han har bara en kula kvar. Han siktar på björnarna, men tvekar. Om han siktar fel kan han komma att träffa svartbjörnen. Då har han inga kulor kvar, och ingen kan skydda dem från grizzlybjörnen. PANG!
De där två sista scenerna tyckte jag var alldeles fruktansvärda när jag var barn. De representerade det absolut värsta man som människa kunde råka ut för i skogen. Länge länge var jag kallsvettig varje gång vi skulle på skogsutflykt. Även långt upp i nästa vuxen ålder höll jag fortfarande på och planerade flyktvägar utifall att en björn plötsligt skulle blockera vägen, eller, gud förbjude, bryta sig in i huset (det fanns faktiskt en mardrömsscen i gamla SVT-serien "Radioskugga" som handlade om just det, och ja, jag hade svårt att sova efter att ha sett den...)
Nu var det länge sedan jag sist fruktade björnar. De utgör ju inget reellt hot i Stockholm direkt (peppar peppar...)
Men de utgör fortfarande ett rätt betydande argument för att inte flytta ut i skogen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar