Jag läser böcker hela tiden. Oftast har jag tre på gång samtidigt. Fler blir för många historier att hålla reda på samtidigt, färre, och risken att läslusten ebbar ut är överhängande. Jag behöver styrfart, och jag behöver kunna växla då och då, byta miljö, byta stil, gärna byta båda genre och tempus på samma gång.
Just nu läser jag Jonathan Franzens "Frihet", som är svår att lägga ifrån sig, Mare Kandres "Aliide, Aliide" som är långsam men har ett fängslande språk (många adjektiv, en väldigt organisk känsla genom hela boken - saker är fuktiga, klibbiga, köttiga, allt är i olika stadier av förruttnelse) och så "Hej Lättja", som jag redan nämnt i ett tidigare inlägg.
Nyligen läste jag ut Richard Yates "Cold Spring Harbour". Bra på många sätt, men jag börjar kunna Yates nu, och tycker hans svartsyn är svår att stå ut med i längden. I hans böcker tillåts ingen karaktär vara vare sig sympatisk eller lycklig, och den här boken är inget undantag. Men här finns förstås ett par sanningar om livet som är drabbande och svåra att skaka av sig, och den är också föredömligt koncentrerad, till skillnad från Javier Marías två romaner "Alla Själar" och "Tidens Mörka Rygg". Inte alls dåliga böcker, tvärtom, men spretiga som få. De påminner mig en del om WG Sebalds vandringar längs engelska kusten i "Saturnus Ringar", i det att de ständigt sticker av från ramberättelsen om universitetslivet i Oxford, ut i långa essäliknande utläggningar om obskyra författare, deras liv och deras död. Oavbrutet fascinerande. Och för någon som jag, med både bildningskomplex och en romantiserad syn på universitetsvärlden, är skildringarna av kulturen och ritualerna i Oxford lika lockande som absurda.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar