De senaste gångerna har ungefär varannan film jag sett varit ett totalt magplask, så "Inside Llewyn Davis" var verkligen precis vad jag behövde. Egentligen är jag inget stort bröderna Coen fan. Gillar spridda filmer ur deras bakkatalog, "Fargo" och "The Big Lebowski", naturligtvis. Och jag uppskattar deras stil i teorin. I praktiken tycker jag ofta att den kommer i vägen för mitt engagemang för de karaktärer de skildrar. Det är liksom för självmedvetet. För smart.
I "Inside Llewyn Davis" (rolig kuriosa: jag fick först för mig att den handlade om syskonen Llewelyn Davies, som inspirerade JM Barrie att skriva Peter Pan) lyckas de balansera med exakt precision mellan nattsvart och quirky. Jag tycker nog det här är en av deras bästa filmer.
Tidigt 60-tal, New Yorks folkscen. Bob Dylan ska snart slå igenom, men det vet förstås ingen. Llewyn Davis är en kämpande musiker med talang men utan vare sig tur eller social kompetens. Filmen följer honom under ett par olycksaliga dygn i hans liv, då han flackar mellan olika tillfälliga sovplatser, jagar katter på rymmen och försöker få ett nytt skivkontrakt. Inget av det han företar sig går något vidare. Det är snudd på sorgligt, men också väldigt roligt, och Llewyn Davis är så osympatisk att han nästan förtjänar det mesta han råkar ut för. Någon form av katharsis med andra ord.
Men mer än nånting annat är filmen en fröjd för ögat. Interiörerna, sunkiga lägenheter och klaustrofobiska trapphus, slitna soffor och dragiga fönster, vill man bara flytta in i, förfallet till trots. Och scenerna på gatorna i ett snöslaskigt New York är precis lagom misärromantiska. Oscar Isaacs blektrötta uppenbarelse bränner sig in på hornhinnan. Bonuspoäng också för den här låten, som jag gått och nynnat på i dagar:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar