Ibland funderar jag på vilken av Neil Youngs skivor jag håller högst. Det är svårt. Alla skivor (av de jag hört, Neil Youngs 80-, 90-, 00-, och 10-tal har jag nästan helt ignorerat, men det finns säkert fina grejer där också) har någon topp, men nästan alltid en eller flera låtar jag helst hoppar över. De där mest bredbenta utsvävningarna, ni vet.
”On The Beach” ligger närmast till hands för guldplaceringen. Den är så behagligt konsekvent. Samma tempo och stämning rakt igenom, bredbent ibland, men liksom nedtonat bredbent, mer bredbent bluesgubbe sittande på en stol än bredbent arenarockgubbe, om ni fattar hur jag menar. Och så har den ju ”Ambulance Blues”, som är min absoluta favorit med Neil Young. Den försätter mig alltid en alldeles speciell sinnesstämning. Avslappnat kontemplerande, distanserad från allt utom musiken, stråkarna och munspelet som dåsigt fäktas om uppmärksamheten; jag liksom svävar en decimeter utanför allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar