I senaste numret av "The Walking Dead" började så äntligen det jag väntat så länge på. Det som alltid är vad jag väntar på när jag läser eller tittar på undergångsskildringar: samhällets oundvikliga återuppbyggnad. För precis som en demolerad myrstack alltid börjar byggas upp igen så snart faran är över, försöker vi människor alltid att klättra tillbaka uppför basbehovstrappan. Föda. Skydd. Värme. Och har man överlevt en längre tid i en värld befolkad av zombies blir zombies till slut något man lär sig att leva med, ungefär som gamla tiders jägare och samlare behövde förhålla sig till vilddjur i skogen. Ett hot, absolut, men inte värre än att det går att skapa fungerande rutiner för att navigera runt det.
"Walking Dead" är en serie med glansdagarna bakom sig. De första femtio numren var välskrivna, spännande, och hade karaktärer man brydde sig om. När de dog var det chockerande. Sen har det sakta men säkert gått utför. Den känsla av trovärdighet som förr fanns skalades av lager för lager, tills det blev bara ännu en zombiestory i mängden. En vändning mot något mer positivt; samarbete och återuppbyggnad istället för ultravåld och nattsvart misär, är väl det enda som skulle kunna ge mig lite hopp om att den här serien kan vara värd att följa i framtiden. Men känner jag Robert Kirkman rätt är det nog snart tillbaka till inslagna skallar, kanibalism och barnamord igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar