1 maj, välkommen.

Nu börjar årets bästa period, men i mitt hjärta är det höst. De senaste två veckorna har varit två av de värsta i mitt liv, i hård konkurrens med den tid då vi trodde att fostret i magen var skadat, och den tid då min syster fick cancer. I grund och botten handlar det om tre sammanfallande faktorer.

1) Frank är i trotsåldern. Eller en trotsålder, åtminstone. Allt vi gör innebär skrik och bråk, och jag har blivit precis den förälder jag lovade mig själv att inte bli. En sur förälder. En arg och högljudd förälder. Och när kvällen kommer och han äntligen sover är jag fullständigt urlakad, som en urvriden trasa. Orkar ingenting.

2) Frank vaknar klockan fem på morgonen, oavsett hur sent han somnat på kvällen. Det innebär att den tid jag annars hade ägnat åt mitt eget varje kväll - läsning, filmtittande, skrivande - måste dras in, för att jag ska orka med att jobba om dagarna.

3) Även om jag drar ner på egentiden för att lägga mig tidigt ligger jag vaken till långt in på natten, eftersom knarkarna på våningen ovanför klampar runt med skor, tappar tunga saker i golvet, ropar högljutt till varandra mellan rummen, har besökare med hundar som skäller, etcetera. Det är som om deras dag börjar när vår slutar, och deras dag handlar om att föra så mycket oväsen som bara är möjligt. Och oavsett hur många gånger vi säger till så blir det inte bättre.  Natten till tisdag sov jag ungefär tre timmar, eftersom de började dåna vid elva, precis när jag var på väg att somna. Vid halv tolv släppte de något tungt i golvet, så Frank vaknade, vettskrämd. Det tog fyrtiofem minuter att få honom lugn igen. Därefter två timmar för att jag själv skulle komma tillräckligt mycket ner i varv för att kunna somna. När jag väl sov var det så grunt att jag vaknade när morgontidningen kom. Och så vaknade Frank vid halv sex. Eftersom tisdagen var halvdag hade jag planerat att flanera från city till Skanstull, men nu blev till att åka direkt hem och sova ikapp istället. Ett helt dygn rakt ner i slasken.

Det finns en ond cirkel här. Kunde jag lägga mig tidigt på kvällen och få sova skulle jag ha bättre tålamod om dagarna, kunna hantera Franks växlande humör på ett bättre sätt. Istället tappar jag själv humöret, gapar och skriker, gör allt värre. I grund och botten är alla problem som har med Frank att göra; de tidiga mornarna, de ombytliga humöret, av mindre betydelse. Det är förhoppningsvis något övergående, och snart bör han var samma glada, nyfikna, intelligenta barn som han alltid varit.

Det är de där förbannade grannarna som får allt att rusa iväg utom kontroll. Jag vet ärligt talat inte var det här ska sluta. Jag har inte sovit ut ordentligt på två veckor, och mår sämre och sämre för var dag som går. Ingenting fungerar längre, jag får ingenting gjort. Stod på biblioteket härom dagen och skulle låna böcker, men det kändes fullständigt meningslöst. När ska jag få ro eller ork att läsa böcker igen? När ska jag få sova igen? När ska jag kunna titta på de framsprickande löven utanför köksfönstret och se dem som något hoppingivande snarare än något hånfullt?

Att flytta hit var det sämsta beslut jag någonsin fattat.