lördag 4 maj 2013

Neighbour watch.

Detta har hänt:

Efter natten till valborg, som blev fullständigt massakrerad av grannarna på våningen ovanför, ringde jag till Stockholmshem och lämnade ett officiellt klagomål. Igår kväll ringde grannarna på vår dörr. De höll ett brev i handen, och såg upprörda ut. Det var mycket obehagligt. De var aggressiva, men inte hotfulla, vilket nästan var synd, för hade de varit hotfulla hade vi kunnat bli av med dem. De är sluga nog att vara subtila, de kräken. Jag kan tycka att om man har utsatt en familj för sleep depravation torture i månader, och dessutom fått detta påtalat ett flertal gånger, då kan en ursäkt vara mer på plats än agitation, även om jag naturligtvis förstår att det inte är roligt att få ett varningsbrev från hyresvärden på hallmattan.

Så nu får vi se vad som händer. Av det här dygnet att döma: hjärtklappning varje gång man går utanför dörren, iskalla blickar i trapphuset, tyst mellan klockan 22 och morgonen, men ett utstuderat, markerande jävla liv och oväsen samtliga dygnets andra timmar.

Det är härligt att leva just nu.

2 kommentarer:

daniel sa...

Jag känner igen det där, övervägandet mellan att klaga hos värden eller bevara grannsämjan. Vi valde också att klaga hos värden (dock var detta, eh - hata mig inte nu - en barnfamilj), men i retrospekt är jag tveksam till om det var den bästa lösningen.
Ingen bra stämning i kvarteret sen. Nåväl, familjen flyttade och det gjorde vi också, men antar att ni inte riktigt står inför en mängd alternativ i Sthlm.

Niklas sa...

Jag tycker väl inte att barnfamiljer nödvändigtvis är helig mark, men det är oerhört svårt för föräldrar att styra över de oljud ett barn genererar. Våra grannar morrade ilsket om att de minsann blivit väckta av Frank ända sedan de flyttade in. En sanning med modifikation. De senaste månaderna har han i regel sovit bra om nätterna. Och oavsett vad: som vuxen kan man välja att inte väsnas på det sätt som de gjort. Man kan exempelvis låta bli att flytta runt på tunga grejer mitt i natten, ropa åt varandra mellan rummen, klampa onödigt hårt när man går, etc. Samma självkontroll gällande sömnen hos en tvååring kan man inte riktigt räkna med. Och tycker man det är jobbigt som granne kan man trösta sig med att det inte är någonting jämfört med hur det är för föräldrarna (även om det självklart är jävligt jobbigt).