Bossen.

Min bror och min far är på Bruce Springsteen ikväll. Jag har en avslappnad inställning till det. Jag är inte avundsjuk, men jag hade inte avskytt att vara där heller. De artister som jag verkligen tycker är riktigt värda att se kan räknas på två händer. Bruce Springsteen är säkerligen värd att se, men jag känner inte suget. Jag gillar hans skivor, vissa av dem åtminstone, vissa tycker jag är fantastiska, vissa mindre så. Vissa av hans låtar har jag minnen till, många av hans låtar har jag ingen relation till alls. Det är säkert en upplevelse att se honom live oavsett vad, men jag känner ändå inte behovet. Min inställning till den svenska masspsykosen är också avslappnad. Jag måste inte vara en del av den. Jag måste inte läsa alla kvällstidningarnas extrabilagor. Jag behöver faktiskt inte läsa en enda.

Hoppas det blir en bra konsert. För min brors skull. För min fars skull. Och för alla andra som är där.

Min inställning till smeknamnen "The Boss" och "Bossen" är dock allt annat än avslappnad. Det enda smeknamnet töntigare än "The Boss" är "The Edge". "Kanten", som det skämtades i Mattias Alkbergs gästbok.