torsdag 28 april 2011

#204. Livet.

Det händer ganska ofta att jag tittar ut genom något av kontorets många och stora fönster, ser den lilla talldungen utanför, ser tvärbanans perrong, tänker på allt jag skulle vilja göra, allt annat jag skulle vilja göra, och känner mig så fruktansvärt hopplös till mods. Så uppbunden av livets och tillvarons alla krav. Mer som en oskyldigt dömd straffånge än som anställd i ett företag. Och när jag väl kommit ut, skyndar genom den lilla talldungen och uppför trapporna till tvärbanan, har jag inte längre något minne av vad det var jag ville göra. Var det verkligen något verkligt och konkret? Eller var det bara tanken på att göra något meningsfullt, vad som helst, bara det är något annat? En teori jag saknar energi och inspiration att göra praktisk handling av? Jag vet inte.

1 kommentar:

thisismycat sa...

Det där känner jag igen alltför väl. Mycket har väl att göra med trötthet också. När man sitter på jobbet har man energi och skulle orka det där man tänker på. När man väl kommer är man så slut i huvudet att man håglöst sitter i en fåtölj och surfar planlöst. Och det känns så meningslöst.