#204. Livet.

Det händer ganska ofta att jag tittar ut genom något av kontorets många och stora fönster, ser den lilla talldungen utanför, ser tvärbanans perrong, tänker på allt jag skulle vilja göra, allt annat jag skulle vilja göra, och känner mig så fruktansvärt hopplös till mods. Så uppbunden av livets och tillvarons alla krav. Mer som en oskyldigt dömd straffånge än som anställd i ett företag. Och när jag väl kommit ut, skyndar genom den lilla talldungen och uppför trapporna till tvärbanan, har jag inte längre något minne av vad det var jag ville göra. Var det verkligen något verkligt och konkret? Eller var det bara tanken på att göra något meningsfullt, vad som helst, bara det är något annat? En teori jag saknar energi och inspiration att göra praktisk handling av? Jag vet inte.