Jag hade precis börjat läsa Kazuo Ishiguros "Never Let Me Go" när Mark Romaneks filmatisering kom. Jag bestämde mig för att se den, trots att jag inte läst ens en femtedel ännu. Efteråt var jag inte alls sugen på att fortsätta läsa. Inte för att det var något större fel på filmen, absolut inte. Den var vacker och stillsamt sorgsen, precis som jag väntat mig, och precis som sig bör i regnig brittisk herrgårdsmiljö. Men trots att jag vet att en roman och en film kan vara, och allt som oftast är, helt olika upplevelser, tappade jag helt läslusten när jag visste hur historien skulle sluta. Efter någon vecka tog jag mig i kragen. Jag ska ha väldigt goda själ om jag lägger ifrån mig en öppnad bok oläst. Jag fortsatte. Och det var nog rätt beslut.
Jag vet precis vilket öde som väntar de unga organdonatorerna, men vägen dit är väldigt mycket mer fascinerande att följa i romanform. Förståelsen för deras totala underkastelse blir större, och det fasansfulla i berättelsen - människor redan från födseln bestulna på sin rätt till värdiga liv - mer drabbande. Samtidigt kan jag inte heller bortse från att Ishiguro har en del egenheter som författare som jag inte är helt förtjust i. Berättelsen följer hela tiden samma mönster. En händelse som för intrigen framåt följs av en lång utläggning om vad som lett fram till sagda händelse. Och så ännu en händelse. Och ännu en utläggning. Om och om igen. Men kanske finns det en poäng i detta sätt att berätta - kanske skapar denna repetition samma vardaglighet och långsamma acceptans av det fruktansvärda för oss läsare som för huvudpersonerna? För nog lyckas Ishiguro, trots allt, suga in oss i Ruths, Tommys och Kathys lilla värld, och faktiskt känns deras korta liv ganska betydelsefulla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar