Dagens skiva #28.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: I Am Kloot - Natural History

"Quiet Is The New Loud" var inte bara titeln på en skiva av Kings Of Convenience, utan också namnet på en hel liten strömning inom indiepopen i början av 2000-talet. En oerhört sympatisk strömning kan jag tycka. Borta var för en stund britpopens bredbenta kaxighet och arenarockens händerna i luften-refränger. Istället: fingerplock på akustiska gitarrer, försiktigt viskande och ett kärleksfullt omfamnande av tidiga 70-talets mest försiktiga folkskivor. I Am Kloot hade ett fånigt namn, deras debutskiva "Natural History" hade ett fantastiskt omslag, och de var i allra högsta grad en del i "Quiet Is The New Loud"-rörelsen. Jag minns att "Natural History" var hyfsat omskriven, men att den mest fick halvljumna recensioner. Och det var väl ganska välförtjänt. Det är en sympatisk skiva, sympatisk men lättglömd. Undantaget är "No Fear Of Falling", en vacker liten visa, en sån där som Donovan brukade spela. En skiva full av låtar som denna, och vi hade haft en vinnare.

Dagens "Too much information".

Åldermannen Jan Myrdal och hans fru berättar om sitt eldiga sexliv för Aftonbladets läsare.

Eh...

Dagens skiva #27.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: The Legends - Up Against The Legends

Det är lätt för mig att recensera "Up Against The Legends". Det är en skiva jag redan lyssnat mycket på. Jag har haft den på hårddisken och jag har hört enskilda låtar på olika samlingsskivor, men det är först nu (nåja, bytte till mig den mot en öl på krogen för några månader sedan) jag faktiskt har skivan. Det är jag glad för, för det är briljant, upplyftande popmusik. Inte en död sekund, brusiga, burkiga potentiella popklubbdanshits från början till slut. Bitterljuva melodier, falsksång, distade gitarrer. Den här skivan har allt man kan önska sig. Någon jämförde dem någon gång med Comet Gain, och det är inte en helt dum jämförelse. Om Comet Gain hade gjort en hel skiva full med låtar av samma kaliber som "You Can Hide Your Love Forever" hade den låtit som "Up Against The Legends".

Dagens skiva #26.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Kim Weston - Greatest Hits & Rare Classics

Överrepresenterat i min soulsamling: artister vars efternamn börjar på bokstaven "W".
Överrepresenterat i min soulsamling: samlingsskivor.
Här kommer ännu en.

Det är svårt att bedöma en samlingsskiva efter bara ett par lyssningar. Vad ska man säga? Stark röst? Check. Bra låtar? Check. Det är några jag hört otaliga gånger i andra artisters versioner, en del som är helt nytt för mig. En del är duetter med Marvin Gaye, en del är Kim Weston solo. Precis som med andra best of-skivor är det lite för mastigt för att jag ska orka ta mig igenom hela skivan i en sittning särskilt många gånger. Det är mer som en fin råvara att fördela över ett antal välsmakande playlists och blandskivor.

På tal om Felt...

...så ramlade jag (via Andres Lokkos blogg) över de goda nyheterna att dokumentären "Lawrence Of Belgravia" (om Felt-frontmannen Lawrence) snart kommer på DVD. Inte en dag för tidigt om ni frågar mig. Trailer här nedan.

Dagens skiva #25.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Maurice Deebank - Inner Thought Zone

När det gäller Felt har jag ingen favoritera. De hann gå igenom ett par rejäla stilbyten under den tioårsperiod de var aktiva och Lawrence Haywards skeva röst, poesin och mystiken var de enda gemensamma nämnarna. Varje era har sina höjdpunkter.

Maurice Deebanks högtidliga gitarrspel utmärkte Felts första skivor. Det ekade episkt, som om han spelade sin gitarr i en stor katedral. Gitarrslingorna slingrade sig som ormar, förlorade sig i varandra och vidare ut i evigheten. I bakgrunden dånade pukor som gav låtarna styrsel och styrfart. "Crumbling The Antiseptic Beauty" och "The Splendour Of Fear" är märkliga och mäktiga skivor. Obligatorisk lyssning.

1984 gav sig Deebank ut på vad man brukar kalla för "soloäventyr". På "Inner Thought Zone" saknas Lawrence känsla för estetisk perfektion och Deebank svävar ut i något slags studiogitarristlimbo. Det är kompetent, då och då elegant, ibland glimrar det till, men det saknas...

Styrsel och styrfart.

Som vanligt sägs allt som behöver sägas betydligt bättre annorstädes.

Dagens skiva #24.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: John Cale - Slow Dazzle

Man kunde tro att jag skulle vara bortskrämd från John Cale efter den tråkiga konsertupplevelsen i höstas, men så är inte fallet. Och om så vore hade jag helt klart blivit tillbakalockad av den fina konserten i Malmö, som jag nu sett på SVT Play. Min uppfattning om "Slow Dazzle" är, så här efter en enda lyssning, att den påminner om de övriga av Cales soloskivor på så sätt att det finns ett par jättebra låtar (de mer storslagna, ödemättande) och en del mindre bra låtar (de där han vill rocka). Och här finns ju också hans cover på Elvis Presleys "Heartbreak Hotel", och den är tyvärr precis lika avskyvärd på skiva som den var på konserten i höstas.

Trots att jag fokuserat mycket på det negativa är det en bra skiva.