Därför bloggande?

Det finns stunder, ganska många stunder faktiskt, då jag tvivlar på det här med bloggandet. Inte så att jag vill lägga ner det eller så. Jag bara tvivlar på bloggens format, på det jag skriver, på meningen med det, på funktionen, på... det mesta. Jag funderar på varför jag bloggar, och vad för slags texter det är jag vill skriva. Bloggen spretar så mycket, och egentligen vill jag väl ha det så, men ibland tycker jag det spretar för mycket, och ibland för lite.

Egentligen vill jag ha en blogg som uppdateras sällan, med genomarbetade, långa, analyserande texter om ämnen jag verkligen brinner för. Musik jag älskar, politiker jag retar mig på, filmer som påverkat mig. Lägga ner tid, utforska, göra research, fördjupa mig. Men jag har sällan tålamod att skriva den sortens texter längre, de blir bara liggande, ofärdiga, tills jag tröttnar på dem och trycker delete.

Och lika ofta blir jag avundsjuk på Tumblr-bloggar som bara postar vackra bilder utan så mycket som en kommentar eller förklaring. Jag tycker om mysteriet som då uppstår, att få skapa mina egna tolkningar och sammanhang åt det jag tittar på. Samtidigt som jag saknar den där lilla beskrivningen av exakt vad det är som tilltalar bloggaren med just det här konstverket, fotot, låten, filmklippet... Låt mig lära känna dig!

Så jag är kluven. Vad vill jag ha egentligen? Av andras bloggar? Av min egen?

A bit part in your life, är idag dels en kulturblogg där jag skriver om enstaka filmer jag sett, böcker jag läst, skivor jag lyssnat på, med mera. Enda kriteriet för att jag ska skriva om något är att jag känner att jag har något att säga om det. Det måste alltså inte vara filmer, skivor, böcker eller företeelser jag tyckt särskilt mycket om, det kan lika gärna vara att något varit så dåligt att jag måste få det ur systemet. Ibland blir det regelrätta recensioner. Ibland blir det texter som tar avstamp i något jag sett eller hört, men egentligen handlar om något annat. De texterna tycker jag bättre om.

Men det är också en blogg som fått ta över den roll Twitter och Facebooks statusuppdateringar tidigare hade. Vardagsbetraktelser, foton, korta noteringar, förhoppningar, besvikelser, tankar. Någon slags dagbok, helt enkelt.

Jag vet inte om det är en optimal kombination, men gillar att läsa andra bloggar av den sorten, så det får väl vara så. Och någonstans gillar jag ju också att gå tillbaka och läsa gamla inlägg, se vad jag gjorde, tänkte, läste och lyssnade på för två år sedan. Det finns något tryggt med det.

Och samtidigt, och det här är väl problemet, tycker jag att jag är så rasande förutsägbar. Men det handlar väl också om att jag hittat min form, och att det här nog är enda sättet jag kan göra det på. Att det spretar en del får man väl helt enkelt köpa.

Kom just att tänka på...

...att en grej jag saknar med att jobba är möjligheten att skriva ut intressanta texter jag snubblat över och sedan läsa dem i lugn och ro på bussen hem. Inte så miljövänligt, men bildningsvänligt.

Nowhereisland.

Snubblade över konstprojektet Nowhereisland idag. Ni vet hur det är, man surfar planlöst och slår ihjäl tid, och plötsligt hamnar man på en sida som verkar intressant och som man vill undersöka närmare, och då finns inte riktigt tid kvar till det. Men Nowhereisland ska jag faktiskt ta och avsätta lite tid åt. Det verkar fascinerande, sympatiskt och hoppfullt - konstverk och diskussionsforum om hållbart samhällsbyggande i ett. Läs mer om det här, eller på Laurie Pennys blogg.

En förmiddag på stan.

Jag tog en tur in till stan med Frank i morse. Det kändes som rätt sak att göra. Dels för att vädret var oerhört vackert, att sitta inne var inget alternativ. Dels för att jag ville köpa byggklossar åt Frank och Winhill/Losehill-skivan åt mig själv. Och kanske framförallt för att jag ville se något annat än Högdalen i några timmar. Högdalen har verkligen känts som ett fängelse de senaste veckorna. Kanske Stockholms mest deprimerande plats.

Vi hoppade på bussen till Liljeholmen, mest eftersom det var det billigaste alternativet (det är gratis att åka buss med barnvagn och jag har inte köpt något SL-kort eftersom jag som pappaledig åker tunnelbana så sällan - det blir helt enkelt inte värt det). På Stadsmissionen Liljeholmstorget mellanlandade vi, och jag köpte en skiva med Monty, mer för att jag verkligen ville unna mig någonting än för att jag verkligen ville ha en skiva med Monty. Så kan det gå. Den kostade bara tjugo kronor, så det var inte hela världen. Jag gav Frank en banan att mumsa på, och så promenerade vi över Liljeholmsbron till Hornstull.

Till Franks stora glädje hamnade vi mitt i en broöppning, och vi blev stående en lång stund innan det framgick varför. En bogserbåt kom tuffandes, med en stor restaurangbåt på släp. Jag kom att tänka på gamla fina "Tugboat" med Galaxie 500 och noterade mentalt att jag skulle lyssna på den senare. Galaxie 500 brukar vara så perfekta att avrunda en sån här förrädiskt tidig vårdag med.

Väl över på andra sidan bron äntrade vi en buss från Horns- till Skanstull. Frank somnade under den skumpiga färden, och jag kunde efter avstigning lugnt och harmoniskt flanera i min egen takt. På Bengans (ja, jag har börjat välja Bengans framför Pet Sounds, främst för att jag tycker jag där får ett mer sympatiskt bemötande av expediten  - trevligare småprat helt enkelt, vilket inte alls är oviktigt) köpte jag "Swing Of Sorrow", men ingenstans lyckades jag hitta en butik som sålde den sortens byggklossar jag sökte. Jag gick ner mot Slussen, med korta och resultatlösa pauser på olika loppisar, för att slutligen hamna i Gamla Stan. Klockan närmade sig nu lunch, och jag insåg att chansen att där hitta en barnvänlig lunchrestaurang var rätt låg, och att jag nog gjorde bäst i att åka hemåt innan Frank, nu vaken, blev hungrig och grinig.

Tillbaka i Högdalen såg jag att den grekiska kolgrillen hade nedsatt pris på sin lunchbuffé. Både jag och Frank fick äta så mycket vi ville för femtionio kronor. Som hittat, särskilt som jag inte förberett någon lunch till honom, och grinigheten började komma smygande... Kolgrillens mat var bättre än sitt rykte. Framförallt den vegetariska delen. Tzatsiki, hummus, oliver, keso, hackad persilja. Inget exceptionellt, men väl värt priset.

Nu ikväll är min bror i Annexet och lyssnar på Wilco. Det är inte jag. Jag sitter i mitt mörka vardagsrum och författar de här raderna. Jag hoppas att min snorighet är en effekt av en allt för stark chili con carne jag lagade ikväll, att jag inte blivit smittad av min sambo eller av min son. Jag lyssnar på Max Richter, och har den stundande natten några likheter med de senaste nätterna gör jag verkligen bäst i att snart gå och lägga mig.

Winhill/Losehill

Det finns just nu så oerhört mycket att gnälla över, men jag lyckas inte formulera gnället på det smakfulla sätt som jag tycker ett blogginlägg kräver. Jag vill helst spotta, fräsa, skrika, dunka knogarna blodiga mot väggen. Vilken jävla vecka detta har varit. Denna jävla influensa. Alla dessa nätter utan sömn. Och att det inte märks någon ljusning ännu. Att nästa vecka av allt att döma blir minst lika illa. Att jag säkerligen missar Wilco imorgon. Att tillvaron ska vara ett sånt dåligt, poänglöst skämt. How do you make god laugh? - Make a plan. Så känns det.

Så.

Nu över till något muntrare. Eller muntrare och muntrare, förresten, det handlar  om den av DN uppskrivna debutskivan "Swing Of Sorrow" av Winhill/Losehill. En skiva som är sprungen ur saknaden efter en bortgången mamma. Så munter är väl fel ord. Men jag lyssnar på den nu, på Spotify, så det blir med stämningshöjande avbrott för Subway-reklam, men ändå. Det låter som en fin skiva. Väldigt mycket The Band. Lite lillgammalt sådär. Fina melodier, vackra arrangemang. Ibland hörs det lite väl tydligt att det är en svensk skiva, jag vet inte om det beror på sångarens uttal, eller om det finns något tydligt svenskt i själva musiken (kanske är det så att jag anar ett musikaliskt släktskap med Isolation Years?), men det är både på gott och ont antar jag.

En skiva att lyssna mer på under de här hopplösa dagarna.

Winhill/Losehill - Tell Her She's the Light of the World from Winhill/Losehill on Vimeo.

Livet är en tamp...

... sa kärringen som inte kunde säga K.

Det är sjukstuga, dag tre. Frank hostar, snorar, nyser, kräks, gråter. Han vill men kan inte äta, kan inte sova, varken på dagen eller på natten. Nätterna är indelade i två delar. Ett sovpass, då jag ligger på soffan med både öronproppar och hörselkåpor, och ett vakpass, då jag flyttar in i sovrummet, där jag klappar, bär, vaggar, och sjunger tills solen går upp där utanför fönstret.

Där utanför fönstret, där världen ser ut att fortsätta snurra, med allt vad det innebär. Det känns så avlägset just nu, som om livet bara var de här fyra väggarna, det här golvet, det här taket, det här tappra lilla barnet, klockan som tickar, de korta stunderna av sömn, den förlamande tröttheten, och så den där förkylningen som bara väntar på att ta även min kropp i besittning.

Ajour.

Jag är osannolikt trött, trots att klockan i skrivandets stund inte är mer än tjugo över sju. Ett förkylningsvirus har ockuperat lägenheten. Hittills har jag klarat mig, men Frank har hostat och vaknat sig genom natten, och dagen började redan klockan fem i morse. Lyckligtvis var han på gott humör trots rinnande näsa och ett konstant hostande. När han sov middag lyckades jag också slumra en halvtimme. Sen väcktes jag av att en försäljare ringde.

Resten av Franks middagslur passade jag på att läsa Hjalmar Söderbergs "Den Allvarsamma Leken", Alan Sillitoes "Saturday Night And Sunday Morning" och Adrian Tomines "Sleepwalk", som är de böcker jag just nu håller på med. Det känns fint att läsa Söderberg igen, även om jag kan tycka att "Den Allvarsamma Leken" ger sig ut på lite väl många sidospår för att riktigt vara värd sin status som tidlös klassiker. Kärlekshistorien är fortfarande fantastiskt välberättad, men de politiska diskussionerna är ju bara intressanta ur ett historiskt perspektiv, och det gör att romanen känns lite splittrad. Kan jag tycka.

"Saturday Night And Sunday Morning" är min första Sillitoe. Håller den stilen blir det definitivt inte min sista.
--
Tog en promenad efter lunchen. Fantastiskt väder. Frank var lite för trött för att gå några längre sträckor, satt mest i vagnen, vid gott mod, men ändå. Vi gick till Bandhagen, tog vägar vi aldrig gått tidigare, snurrade oss tillbaka till Högdalen och bokhandeln. Bokrean börjar imorgon, men redan idag köpte jag mig andra delen av Karl Ove Knausgårds "Min Kamp", som just kommit på pocket. Kommer väl tillbaka imorgon, även om jag inte har några större förväntningar på bokrean.

Efter bokhandeln; Pressbyrån. Mina ögon fastnade på tidningen ICON. Den såg intressant ut. Som Filter, fast, förhoppningsvis utan Filters mer irriterande sidor. Funderar på att ge den en chans. Kanske försöker jag få en barnpaus en stund och bläddrar lite i den på biblioteket. Någon som läst och kan ge ett utlåtande?

Jag köpte senaste Sonic. Po Tidholms reportage om Richmond Fontaine-sångaren och författaren Willy Vlautin var väldigt läsvärt. Ett par recensioner gjorde mig nyfiken på nya skivor, främst då Lightships "Electric Cables".

Annars var väl allt som vanligt.