#312. Henry Darger.

Detta blogginlägg är bara en liten påminnelse till mig själv, eftersom jag ofta upptäcker fascinerande grejer när jag slösurfar på kvällen, bara för att finna det fullständigt utsuddat när jag vaknar morgonen därpå.

Därför:

Niklas! Glöm inte bort Henry Darger! Du tyckte hans bilder var fantastiska och funderade på att köpa en bok med hans konst.

Så.

#311. Lite kultur värd att nämna.

The Last Days Of Disco

Ah, Whit Stillman. Att du är aktuell med ny film ("Damsels In Distress"*) för första gången sedan 1998 känns tryggt. Varje gång jag tappat hoppet om filmmediets förmåga att ge mig något har någon av dina filmer kommit till min räddning. Lustigt att jag sett dem i kronologisk ordning. "The Last Days Of Disco" var verkligen inget undantag. Knivskarp dialog, långt ifrån naturalistisk, men sådär dumsmart som jag önskar jag själv var när jag pratade (och ibland, med lite rödvin innanför västen, faktiskt kan vara) och karaktärer lika underbara och vidriga som bara riktiga människor kan vara. Jag har ingen närmare relation till discon, men jag älskade den här filmen. En kort stund efteråt kände jag mig rent av ung och nyfiken på livet igen.

*Men minuspoäng för avsaknaden av Chris Eigeman i rolllistan!

X-Statix

Pete Milligans löst X-Men-relaterade seriesatir över kändisskap, idoldyrkan, kapitalism och superhjältar, briljant popartillustrerad av Mike Allred. En serie som lyckas slänga sig mellan ultravåld, svart humor, genuin spänning, trams och patos utan att det känns krystat. Finns nu i jättetung, inbunden och svindyr omnibus för den som är intresserad. En bortglömd pärla från en tid då Marvel fortfarande vågade ta risker med sin största franchise.

Det Grymma Svärdet #9-10

Främst för Pontus Lundkvists långa berättelse om sommarens sammandrabbning med Per Gudmundson och besvikelsen över en lismande opportunistisk mediavänster. Drabbande läsning.

#310. En låt #17.

Twerps - Who Are You

Jag ska fatta mig kort. Jens Lekman tipsade om den här låten på sin Smalltalk, och oj så fin. Skevheten påminner mig lite om tidiga Pavement. Jag vill vara 23, klädsamt melankolisk, sitta på en grön gräsmatta med en folköl i handen. Typ så.

#309. Dagens förluster.

Imorse när jag skulle ge mig ut på min och Franks dagliga förmiddagspromenad upptäckte jag att mina skor hade spruckit. Det var inga dyra skor, och det var inga favoritskor. Det var skor jag hade för att slippa slita på mina riktiga vinterskor, ett par Clarks som börjar bli bra slitna de också. Min plan hade annars varit att lämna in Clarksen till en skomakare för att få dem så nära nyskick som bara är möjligt och bära de här skorna under tiden. Både skorna och planen sprack, alltså. Jag rotade fram ett par andra gamla kängor ur garderoben, men på den ena börjar sulan lossna från lädret. Får köpa något starkt lim och försöka laga dem själv, för de är nog inte riktigt värda det pris en skomakare skulle ta för att utföra samma arbete.

Nu på kvällen när Mikaela tömde den tvättmaskin jag fyllt tidigare under eftermiddagen upptäckte hon att jag råkat stuva in min röda Wolsey-slipover. Den är stickad och bör absolut inte tvättas i 60 grader tillsammans med barnkläder. Vid en första anblick såg den dock ut att ha klarat sig ganska bra. Kanske lite luddig, men den hade åtminstone inte krympt. Så synade jag den lite noggrannare och upptäckte ett stort hål på ryggen. Pälsängrar...

Sånt här kan få mig att, åtminstone för en stund, fullständigt förlora hoppet om livet. På något vis känns det symboliskt. Som en metafor för den lilla människans, min, hopplösa och enfaldiga strävan. Jag strävar efter att begränsa min konsumtion - världen i övrigt strävar efter att slita min befintliga garderob i strimlor.

Någon måste ta sitt ansvar och avgå.

#308. Ett paket Eldkvarn.

Jag hade nästan glömt bort att julen för min del inte var över ännu. I söndags åkte jag till Karlskoga, och där låg den här boxen och väntade under den imaginära julgranen. Trevligt! Eldkvarn är lite av en guilty pleasure för mig, men vilken pleasure. Vi kan analysera både den kärleken och boxen vid ett senare tillfälle. Nu ska lyssnas.

#307. Det kom en länk.

Mitt i allt svammel om konsumtion och självrannsakan damp det ner en länk i mitt Facebook-flöde, en länk till en text som sa allt jag ville säga, bara lite skarpare än jag själv har förmår. Läs!

#306. Omläsning.

Eftersom läsningen inte är en tävling där den som tagit sig igenom flest romaner på sin dödsbädd vinner, ska jag se till att omläsa minst en gammal favorit i år. Att ta sig an ett verk fler än en gång är ju sällan slöseri med tid, alltid finns det något som gått förlorat vid första titten. Det lutar åt att Hjalmar Söderbergs "Den Allvarsamma Leken" blir först ut. Den boken har betytt så oerhört mycket för mig, och det är i år tio år sedan jag läste den första, och hittills enda, gången. Passande nog är det i år också hundra år sedan boken kom ut.