Domedagsångesten.

Den hänger över mig hela tiden, tycks det. En vag känsla av att allt kommer gå åt helvete. På ett eller annat sätt. Häromkvällen låg jag på soffan och läste för Frank, en bok om naturen, en text som handlade om igelkotten som kryper in i en lövhög för att hålla värmen under vintern. Av någon anledning seglade mina tankar iväg, och jag kom på mig själv med att tänka: "Om en komet slår ner på jorden och vi får en ny istid, då räcker det inte med en lövhög för att hålla värmen". Jag vet inte var tanken kom ifrån, men bara någon minut senare tittade Mikaela ut genom fönstret och ropade "Titta!", och redan innan jag tittade förstod jag direkt vad det var.

Självklart.

En meteorit. Såklart. På väg in i atmosfären. Vi såg den en kort stund, sedan var den borta. Uppbrunnen, förmodligen.

I gamla tider kallades de stjärnfall, och man fick önska sig något när man sett dem. Jag önskade att jag och min familj aldrig behöver uppleva undergången.

Mackaper.

Orgelorgie ikväll, i sjukt ocharmiga Göta Källare. Trevligt ändå.

En låt #39.

Bonnie Dobson - Rainy Windows

"Chicago seen through rainy windows
You know why I had to leave"

Texten till "Rainy Windows" är så enkel, och rymmer ändå så mycket, som en perfekt novell om förlorad kärlek och förlorad ungdom,  och om den där sortens minnen som är som sår det inte går att låta bli att klia på. Fin låt också, även om Bonnie Dobsons sångröst tyvärr låter ungefär som alla andras. 

...

Ubåtsjakt i Östersjön som om det kalla kriget var ett faktum igen, nya ebolavarningar varje dag, och på jobbet säger gamla kollegor upp sig en masse. Inte utan att det börjar kännas lockande att packa ner "The New Complete Book Of Self-Sufficiency" i Bug Out Bagen, och sedan vandra rakt ut i vildmarken, någonstans där ingen kan hitta en.

På kryss med bluesen.

Mannen i kavaj är jag, han som ser ut som Olle Ljungström är min bror. Bilden har min syster tagit.

I helgen var jag på kryssning. Det var bluestema på den. Min far samlade familjen och bjöd, som tack för att vi hjälpt till att ordna med huset inför försäljning. Nu är ju inte blues riktigt min genre - även om uppmärksamma läsare kanske noterat att jag spelar såväl Elmore James som Leadbelly och Howlin' Wolf då och då - men det var trevligt på många sätt, och en upplevelse på ännu fler sätt. Tyvärr blev jag rejält illamående under andra dagen, efter en ångestfylld natt i hytten på nedersta däck. Varje gång jag vände mig om vaknade jag och alla Estonia-historier jag läst nu i samband med 20-årsdagen spelades upp i huvudet. Var tvungen att förvissa mig om att golvet var torrt och väggarna åt rätt håll, innan jag kunde somna igen.

På morgonen var det hård sjögång, och båten krängde hit och dit. Morgonkaffet kom upp, och själv kröp jag ner i sängen och stannade där i stort sett hela resten av vistelsen. Kanske lika bra, eftersom småstadsgubbarna i skinnväst då vaknat och spred sin bakfyllesvettlukt i hela båten.

Dock, måste tilläggas, hann jag med att göra ett par skivfynd på båten också. Jodå, det såldes skivor, och inte bara blues. Lou Reed & John Cale - Songs For Drella, Bonnie Dobson - Bonnie Dobson, Mink DeVille - Le Chat Bleu och David Bowie - Lodger.

Musiken vecka 42.

Det ska vara en Russell i höst.

Arthur Russell må vara död, men han gör comeback ungefär var femte år, tycks det. Nu i höst är det dags igen. I hela två DN-recensioner (av nya skivor med Caribou och Kindness, som båda fick femmor, till och med) droppades hans namn som referens. Och så har vi ju nya José González-låten: