Backwoods.

 

 

Musiken vecka 41.

Pale Lights.

Om du någonsin tänker tanken: "Jag önskar det var 30 år sedan så jag kunde lyssna på Lloyd Cole & The Commotions "Rattlesnakes" i rätt tidsanda, så kan du slå på lite Pale Lights och leva drömmen. Så nära en tidsmaskin man kan komma, och att Pale Lights består av folk från bland annat Ladybug Transistor och Comet Gain borgar för kvalitet.

Musiken vecka 40.

Så mycket musik som jag spelat den här veckan har jag inte spelat på länge. Anledningen till detta är nog till stor del att en ny flyttlåda baxats upp från källaren, full med godbitar jag nästan glömt bort att jag hade. Härligt! Allra mest har jag dock spelat nya Vashti Bunyan-skivan som jag köpte i fredags. Underbar är den! Lär skrivas fler rader om den här framöver.

Veckans skivomslagsfärger går för övrigt i höstens tecken. Så passande.

Cykelplaner.

På väg till en läkarundersökning tidigare i veckan passerade jag en butik som sålde begagnade cyklar, och eftersom jag hade lite tid att slå ihjäl kikade jag in. Säljaren visade mig en 40-talscykel som han just restaurerat. Den var mycket fin, hade lite roststänk här och var, men inte så det störde. Priset var också klart överkomligt. För en person som behövt mecka med sin cykel efter ungefär varannan cykeltur senaste säsongen lät orden "så nära servicefri som man kan komma" mer än lockande. Jag lovade att komma tillbaka.

Några dagar senare passerade jag Ramorama här i Hökarängen, en verksamhet som vanligtvis ägnar sig åt tavelramar, men som senaste tiden uppmärksammats för sina cykelbyggen. Jag klev in och pratade lite med ägaren, som verkade oerhört sympatisk, och som gärna skulle hjälpa till att lacka och ytterligare renovera den cykel jag tittat på tidigare i veckan. Även här offererades jag ett riktigt bra pris.

Allt som allt skulle det handla om ungefär hälften av priset för en modern kvalitetscykel. Jag är väldigt sugen.

Nya rocken.

Jag har ju redan tidigare skrivit om obskyra klädmärket Dress Bocaj, som verkar smått omöjligt att få veta mera om. Mitt sökande efter information på nätet är oftast fruktlöst, men ibland innebär det att jag snubblar över ytterligare något plagg till försäljning, och verkar det vara i ungefär rätt storlek brukar jag slå till. Än så länge har jag aldrig blivit besviken. De tre rockar jag tidigare köpt hör till några av de finaste plagg jag någonsin ägt. Den rock jag fick hem från Pete & The Rose nu i veckan är inget undantag. Fascinerande mönster som framträder först på håll, perfekt skärning, och trots att den måste härröra från 50- eller 60-talet ser den som ny ut (förutom att den är väldigt omodern, men det har jag verkligen inget problem med - det är ju hela jag). Så här ser den - och jag i den - ut, mot Zinkensdamms tunnelbanestation som bakgrund.

Ryktet stämmer.

Kan härmed bekräfta att ryktet stämmer: jag har kompletterat min samling Felt-vinyler med hela två skivor inom loppet av bara ett par dagar. Extra glädjande var det att hitta just "Poem Of The River", som jag återkommer till varje år vid den här tiden, och mer och mer börjar betrakta som en av de kanske tio bästa skivorna jag någonsin hört. Den är också starkt förknippad med mina första veckor i Stockholm, då jag lyssnade intensivt på den under morgonresorna med tvärbanan mellan Gullmarsplan och Liljeholmen. En fin och skör tid. Alltings början.