Kevin Morby på Lilla Hotellbaren.

Hade inga planer alls på att se Kevin Morby på Lilla Hotellbaren, för jag hade ingen aning om vem karln var. Men så läste jag en notis i DN, där det framgick att han ju till vardags spelar i Woods, och då väcktes min  nyfikenhet. Älskar ju Woods, och konserten på Debaser härom året hör till 10-talets konserthöjdpunkter.

Jag var trött efter en dag som börjat med barnabråk och fortsatt med jobbkaos, så motståndet mot att släpa sig iväg till stan var stort, men jag är glad att jag övervann det. Det var nämligen en lysande konsert. En ung Bob Dylan (han har både Dylans ögon och fraseringar - som jag inbillar mig att han övat in framför spegeln) ackompanjerad av vitt oljud (det är något med trummisens uttråkade uppsyn som får mig att tänka på Velvet Underground).

Kevin Morbys musik är kanske inte så originell, men han kompenserar för det genom att vara en riktigt bra låtskrivare, och ha karisma så det både räcker och blir över. Flera gånger under spelningen kommer jag på mig själv med att flina åt knyckiga rockposer som jag borde vara alldeles för gammal för, men som jag ändå blir märkligt lycklig av. Ser fram emot att bekanta mig med skivan, "Harlem River", som jag köpte på vägen ut.

Vill ha.

Bruna jeans från Gustin. Skorna går inte heller av för hackor. Tyvärr är byxorna slutsålda, och då jag fortfarande inte fått det byxpar jag tidigare beställt från samma företag vet jag ändå inte om jag vågar handla av dem (inte för att jag tror de lurat mig, utan för att jag vill veta mer om passform, etc, innan jag köper mer). Blev dock väldigt taggad på brun denim tack vare denna bild!

Den här rocken från The Gigi var lika dyr som den var snygg. Sen är det ju oklart har snygg den är i praktiken, risken är ju att den ser ut som en gammal säck när man hängt den över sig.

Musiken vecka 36.

Fyra år idag.

Bokcirkeln i Hökarängen...

... kan nu ses på SVTPlay. Gör det. Mysigt program, och så får ni se lite av mina fina omgivningar också. Jag minns för övrigt när annonserna om bokcirkeln satt uppe. Jag tänkte för ett ögonblick att jag skulle höra av mig, men tänkte att det säkert skulle diskuteras typ "50 Nyanser Av Honom" och Björn Ranelid, så jag avstod. Dumt. Hade tyckt om att få vara med och diskutera "Anteckningar Från Källarhålet". Det var länge sedan jag läste den, men mitt starkaste intryck från den är att jag tyckte den kändes ungefär som en sån där mardröm där man går omkring en hel dag utan byxor och plötsligt blir varse om det när man befinner sig på helt fel plats, typ ett mötesrum på jobbet, eller på väg ner i tunnelbanan. Förnedring, skam och ångest, så påtagligt att det nästan luktar.

Dagen då jag inte blev varslad.

Det kom ett mail, ett olycksbådande mail, i slutet av en ovanligt hektisk måndag. Vi skulle infinna oss på ett möte dagen därpå. Saker och ting som legat i dimma skulle slutligen klargöras. Det surrades oroligt på kontoret. Även jag blev orolig. Men något bubblade också inom mig. Någon slags eufori.

Jag har jobbat på samma ställe sedan 2008. Till och från har det varit olidligt, ganska ofta har det varit otippat roligt. Och senare åren har det faktiskt känts ganska tacksamt. Jag har fått roligare arbetsuppgifter, mer uppskattning, nya utmaningar. Och samtidigt; det är ett arbete som inte har någonting överhuvudtaget att göra med vem jag är eller vad jag intresserar mig för. Till stor del har jag blivit kvar av trygghet och av gammal vana, och för att inget intressant alternativ har materialiserat sig ur tomma intet framför mig. Jag har väl blivit bekväm också. Och någonstans har tiden blivit som en boja runt min fot. Ska jag ha slängt bort de här sex åren i onödan? Nej, bättre då att vara kvar och försöka göra något bra av det. Försöka mejsla fram en så bra tillvaro och vardag som möjligt ur det gråbruna gnejset i gruvan. Försöka skapa sig någon form av... karriär. Hur främmande det ordet än kan kännas att ta i munnen.

Att bli uppsagd skulle på sätt och vis vara en lättnad. Inga såna funderingar att ta ställning till, bara ett kapat band och ett fritt fall att göra bästa möjliga utav. Och förhoppningsvis; en snygg landning på fötterna.

Nu var det inget sånt möte. För mig och de flestas del, business as usual. Jag är lättad. Och lite besviken.

Senaste tre månadernas 300 skivor.

Hur många har DU hört?