Växterna i fönstret.

Jodå, de lever och frodas, tackar som frågar, men fortfarande inte tack vare min omsorg. Jag bara tittar på dem. Skulle säkert vattna ihjäl dem om jag försökte ge dem lite kärlek. Förresten är jag väldigt sugen på den här boken:

Problemet med Papercut.

Det är alltid samma visa. Jag kommer in, överväldigas av färgerna, formerna, all vacker design, alla vackra människor, alla spännande böcker med kollossalt genomtänkt typografi på omslaget, och alla tidningar som till ytan verkar vara anpassade direkt efter mina intressen. Så tittar jag lite närmre. Bläddrar kanske rent av i någon tidning. Ser att den verkar ganska tom. Ett par snygga bilder, en artikel om någon jag finner intressant, i övrigt mest reklam. Och kanske skulle jag kunna hitta något nytt att intressera mig för där mellan pärmarna, men tidningen är lite för dyr för att jag ska vilja chansa. Så jag lämnar den och letar vidare. Efter en stund börjar jag nästan få panik. Här finns hur mycket som helst jag vill ha, men ingenting jag hellre vill ha än något annat. Och jag kan ju för guds skull inte gå härifrån tomhänt när jag redan tillbringat så lång tid här!

Så jag tar något billigt i handen och går till kassan. Tidningen "Collect", femtio kronor, ett par jeans på omslaget. Det visar sig vara en tidning om australiensiskt hantverk och australiensiskt öl. Typ. Inte direkt specialanpassat efter mina intressen, men jag lärde mig åtminstone att det finns rätt snygga australiensiska kängor som heter Rossi...

Inside Llewyn Davis.

De senaste gångerna har ungefär varannan film jag sett varit ett totalt magplask, så "Inside Llewyn Davis" var verkligen precis vad jag behövde. Egentligen är jag inget stort bröderna Coen fan. Gillar spridda filmer ur deras bakkatalog, "Fargo" och "The Big Lebowski", naturligtvis. Och jag uppskattar deras stil i teorin. I praktiken tycker jag ofta att den kommer i vägen för mitt engagemang för de karaktärer de skildrar. Det är liksom för självmedvetet. För smart.

I "Inside Llewyn Davis" (rolig kuriosa: jag fick först för mig att den handlade om syskonen Llewelyn Davies, som inspirerade JM Barrie att skriva Peter Pan) lyckas de balansera med exakt precision mellan nattsvart och quirky. Jag tycker nog det här är en av deras bästa filmer.

Tidigt 60-tal, New Yorks folkscen. Bob Dylan ska snart slå igenom, men det vet förstås ingen. Llewyn Davis är en kämpande musiker med talang men utan vare sig tur eller social kompetens.  Filmen följer honom under ett par olycksaliga dygn i hans liv, då han flackar mellan olika tillfälliga sovplatser, jagar katter på rymmen och försöker få ett nytt skivkontrakt. Inget av det han företar sig går något vidare. Det är snudd på sorgligt, men också väldigt roligt, och Llewyn Davis är så osympatisk att han nästan förtjänar det mesta han råkar ut för. Någon form av katharsis med andra ord.

Men mer än nånting annat är filmen en fröjd för ögat. Interiörerna, sunkiga lägenheter och klaustrofobiska trapphus, slitna soffor och dragiga fönster, vill man bara flytta in i, förfallet till trots. Och scenerna på gatorna i ett snöslaskigt New York är precis lagom misärromantiska. Oscar Isaacs blektrötta uppenbarelse bränner sig in på hornhinnan. Bonuspoäng också för den här låten, som jag gått och nynnat på i dagar:

Veckans musik, vecka 19.

Förutom Wilco, så har jag redan skrivit om de två artister jag lyssnat mest på den här veckan, så jag skriver några korta kommentarer om några av de andra som figurerar. Sambassadeurs fina "Migration" och Ray LaMontagnes "Till The Sun Turns Black" är loppisskivor. Den första gladde mig (har alltid gillat både Sambassadeur i största allmänhet och skivan i synnerhet), LaMontagne-skivan var lite i smörigaste laget, men ändå habil. Nya Kent-skivan tycker jag var väldigt ojämn, och texterna är ju direkt skrattretande på sina ställen. På det stora hela en besvikelse, med tanke på all hype den fått från både säkra och osäkra källor. Kanske kräver den fler lyssningar.

The Business World.

Saker och ting på börjar röra sig på jobbet. Kanske. Det är alltid svårt att avgöra om sånt där är på riktigt eller bara inbillning. Egentligen har det kanske rört sig redan i ett år ungefär, på gott och ont. Gott, eftersom jag trivs bättre med min roll nu än jag gjorde tidigare. Ont, eftersom det i grund och botten är en roll som passar mig rätt dåligt i förhållande till vem jag egentligen är, utanför jobbet. Det är en roll som kräver att jag går upp i arbetet på ett annat sätt än tidigare. Mina dagar går mer ut på att förklara siffror för andra än att pussla ihop bokstäver för mig själv, som ju är vad jag naivt trodde och hoppades på att arbetslivet skulle innebära, innan jag kastades ut i det.

Jag köpte Corinne Maiers "Hej Lättja" för en tjuga på Myrorna för några månader sedan. Trodde att den kanske skulle kunna ta mig tillbaka till rötterna, ge mig lite nyttig distans till det jag håller på med. Det gör den väl, på sätt och vis, men den är också hopplöst tråkig att läsa. Förmodligen har en hel del formuleringar och poänger gått förlorade i översättningen, men eftersom jag inte kan franska blir det svårt för mig att ta reda på. Jag läser, nickar igenkännande här och var, men ganska ofta är den så pass tråkig att tankar på jobbet faktiskt är mer underhållande. Det var väl kanske inte tanken?

Om det regnar.

Mycket gnäll på regnet just nu. Just idag har jag inget emot det. Låt det falla. Jag tar en promenad genom staden och lyssnar på den här.

Ryley Walker - All Kinds Of You.

Lånade brorsans Uncut i helgen och läste för att kunna somna. Fastnade för en artikel om amerikanske singer-songwritern Ryley Walker. Kanske var det den fulsnygga jackan han bar på fotot som fångade mitt intresse. Han såg ut som utkliven direkt ur 60-talet. Texten beskrev honom som en ung Bert Jansch, och det var ingen långsökt liknelse, för Ryley Walker låter faktiskt exakt som Bert Jansch, från den allvarliga rösten till gitarrplockandet till den dramatiska inramningen. Egentligen borde det vara helt fel årstid för den här sortens dysterkvistfolk, men när jag blickar ut över det gråblöta landskapet från tunnelbanefönstret är "All Kinds Of You" faktiskt en helt perfekt ljudspår. I artikeln i Uncut pratar Ryley om att han börjat experimentera med en mer jazzig inramning. Det ser jag verkligen fram emot att höra.