"Canada" av Richard Ford har ju blivit både omskriven och hyllad, och det (vågar jag mig så här halvvägs in hävda) med all rätta. Men den borde också förses med varningstext. Den gör mig fullständigt knäckt. Boken skildrar den dysfunktionella, men till synes ganska vanliga familjen Parsons, veckorna kring deras upplösning. Mamma Neeva och pappa Bev har hamnat i ekonomiskt trångmål och rånar en bank. Fast mer av leda och frustration än av ekonomiska skäl, egentligen, kanske. De åker fast och hamnar i fängelse. Barnen blir kvar i huset, ensamma med sin förvirring, ilska och saknad. Det är inte historien i sig som är plågsam, även om den naturligtvis är det, utan framförallt hur den är berättad. Tempot. Orden. Ordningen i vilken vi lär känna karaktärerna och i vilken historien vecklas ut. Boken är skriven i korta, no-nonsense-meningar, precist och lagom detaljerat, med detaljerna utspridda så de kommer precis där de gör som mest skada. Efter var och varannan sida kommer ett nytt knivstick i hjärtat. Små, subtila redogörelser av karaktärsdrag som effektivt gör rollerna i det dramat mer levande, och därmed deras öden (som vi fått berättade för oss redan i bokens inledning) än mer sorgliga. Det gör fysiskt ont att läsa. Och ändå är det omöjligt att inte fortsätta.
