Svaret blåser i vinden.

Tänk dig följande scenario.
Du vill byta stil.
Du vill bli lite skönt bohemisk.
Kanske köper du en gitarr. Kanske odlar du skägg. Kanske skaffar du en lite snyggt sliten mockajacka. Och så köper du en fin tavla med ett citat från his Bobness himself, och hänger upp den på väggen. Du känner dig lite nöjd med dig själv. Tills du bjuder hem polarna på några öl och någon av dem plötsligt utbrister;
"Men vad fan, Bob Dyland, så heter han väl inte!?"

Gentlemen-teasern.

Den har ju två månader på nacken, tydligen, men tyckte ändå det kunde vara på sin plats att tipsa om att det finns en teaser för "Gentlemen"-filmen. Svårt att säga så mycket om den baserat på de här korta klippen. Ödesmättat och snyggt, men musiken känns lite felplacerad. Och vad gör Don Draper där i slutet?

Senaste veckornas skivköp.

Könsförrädare - Curse All Law
Au Pairs - Sense And Sensuality
Blonde Redhead - In An Expression Of The Inexpressible
Kate Bush - Hounds Of Love
Denny Doherty - Watcha Gonna Do
Ella Fitzgerald & Louis Armstrong - Ella & Louis
Aretha Franklin - Spirit In The Dark

Särskilt nöjd med Blonde Redhead och Aretha för en tjuga styck.

Kententorer.

Läser om nya Kent-singeln i Aftonbladet:

”Jag är frosten där inget växer.” ”Jag är halvåret av mörker, i landet som Gud glömde.” ”Jag är med i ravekommisionen, den främlingsfientliga politiken, jag är självmordstatistiken.” ”Jag är glesbygden, rohypnolen.” ”Jag är drevet på skolgården.” ”Jag är den misstänksamma grannen, jävla finnar norrmän danskar.” ”Jag är alla vapen vi exporterat.” ”Jag röstar inte längre i valet, jag är Melodifestivalen.” ”Jag är Bibeln och Koranen.”

Och det verkar väl lovande och så. Men mer än nånting annat verkar det som om Kent lyssnat på Mattias Alkbergs "Dementorer":

Vi är rörelserna. Vi är snurrsparkarna. Vi är danska skallarna. Vi är aggressionerna. Vi är Dementorerna. Vi isar blodet i ådrorna. Vi är farbror poliserna. Vi är gatstenarna. Vi är skyltfönstrena. Vi är larmsignalerna. Vi är lasermännena. Vi är invandrarna. Vi är ungdomarna Vi är fyllskallarna. Vi är fundamentalisterna. Vi är kristdemokraterna. Vi är Jan Björklundarna. Vi är hemmakvällarna. Vi är Idol-deltagarna. Vi är karatepinnarna. Vi är raggarbilarna. Vi är dörrvakterna. Vi är föräldrarna. Vi är skitungarna. Vi är Dementorerna. Vi är Dementorerna.

Mossig radio.

Det här älskar jag! En radio som får sin strömförsörjning av fotosyntes. Kan man få en vinylspelare + förstärkare med samma försörjning vore det fantastiskt. Om det här är framtiden så vill jag vara med ett tag till. På bloggen Moss Power går det att läsa fler idéer om användningsområden för mossa. Galet, och galet inspirerande.

Veckans musik, vecka 10.

Jag kände plötsligt ett sug efter att lyssna på Jens Lekman. Tidiga Jens Lekman (även om senaste skivan också är görfin). Det var vårsolen som väckte något, minnet av de första ljuvliga lyssningarna på "You Are The Light By Which I Travel Into This And That" i ett Motala lika ljummet som Hökarängen varit denna helg. Från Jens Lekman är det inga sjumilakliv vare sig till Jonathan Richman eller till Paul Simon. Övriga skivor har slumpen lett mig till. Med undantag för Kate Bush, vars "Wuthering Heights" tonsatte den finaste scenen i "Svarta Djuret Sorg". Det gav mersmak, kan man säga.

Svarta Djuret Sorg.

Hamnade på Dramaten igår. Första gången. Åsa hade fått tag i billiga biljetter till "Svarta Djuret Sorg", dagen efter premiärföreställningen. Modern tysk teater, tydligen. Författaren heter Anja Hilling, regissören Tobias Theorell. Jag vet ingenting om teater utöver det jag läser mig till i Lars Noréns dagböcker, och det är lite dumt, för teater är nog den konstform som gett mig de allra starkaste upplevelserna, även i de fall föreställningarna inte varit något speciellt. Det ÄR ju oerhört effektfullt att se något framföras bara några meter ifrån sig. Drabbande och intensivt på ett sätt som film sällan blir. Det handlar om närvaron. Mer behöver jag knappast säga om det, det vet väl alla redan.

Den här pjäsen då? Jodå. Jovars. Jag behöver nog smälta den lite längre innan jag kan säga något om vad jag egentligen tyckte. Den var bra. Men inte så bra. Kanske flög den över huvudet på mig.

Ett sällskap på sex framgångsrika vuxna och en tretton månaders bäbis åker ut i skogen för att grilla, dricka vin, komma bort från staden och njuta av naturen. Det är hett och torrt men i övrigt idylliskt. Vännerna smågnabbas, en spelar gitarr, de pratar om sina jobb. Jag kommer att tänka på filmen "Katinkas Kalas" som handlar om samma sorts människor. Sen blir det natt och de går och lägger sig. En gnista från en cigarett, eller kanske från grillen, får skogen att fatta eld, och sedan ändras pjäsen riktning. Kulisserna sopas bort från scenen och i bakgrunden projiceras en enorm eld. Sedan följer långa och plågsamt detaljerade monologer om vännernas flykt från lågorna och de skador de drar på sig. Värst av allt; barnet dör, vilket skildras med en närmast sadistisk detaljrikedom. Här kände jag nästan för att lämna lokalen.

När pjäsen är slut har vi sett karaktärer dö och begravas, andra sörja och gå vidare, hantera sina trauman med nya relationer och med konst. Men vi har aldrig riktigt lärt känna dem. Och det är här jag kliar mig i huvudet.

Föreställningen ramades in av en middag på Glenn Miller och öl på Tranan. Så, bra kväll. Och bra pjäs. Om än underlig. Den sitter kvar i huvudet och skaver, och det är väl ett gott betyg?