En låt #30.

Jonathan Richman - Parties In The USA

Jag har aldrig tänkt på hur ledsen Jonathan Richman kan låta, framförallt kanske för att jag mest av allt förknippar hans röst med glädje. Men så köpte jag "I, Jonathan" för några dagar sedan, och i inledande "Parties In The USA" (som jag förvisso redan hört närmast till leda, men det fanns uppenbarligen mer att upptäcka i den) slås jag av hur besviken han låter när han sjunger om vännerna vars fest blev förstörd av polisen.

"They said 'Go home, go home, go home...'" 

Lyssna på hur han fraserar "Go home". Så fraserar en mästare. Man kan riktigt se skälvningen på underläppen och hundvalpsögonen. Hjärtskärande. Och de som bara drack kaffe och pratade...

Bikupa för inomhusbruk.

I de allra flesta fall hyser jag en sund (skulle jag säga, surmagad skulle andra säkert säga) skepsis till ny teknik, och särskilt till den naiva tron på den nya tekniken som framtidens räddning. Men det här skulle jag faktiskt vilja ha hemma: en inomhusbikupa!

Virginia Astley och Georg Riedel.

Frank fick titta på "Alla Vi Barn I Bullerbyn" när vi var i Karlskoga, Lasse Hallströms version från tidigt åttiotal. Frank älskade det, och jag höll på att röras till tårar av Georg Riedels fantastiska signaturmelodi, och, ja, av resten av musiken också. Det är dels nostalgi, eftersom jag själv tittade på "Bullerbyn" som barn, men det är också stämningen i musiken i kombination med den oskuldsfulla idyll som målas upp. Sammantaget får det mig att tänka på Virginia Astleys musikaliska målningar av ett lantligt England på "From Gardens Where We Feel Secure", en skiva jag lyssnat mycket på senaste året.

Slutsats: jag behöver mig ett par Georg Riedel-skivor att möta våren med. Och gärna också "From Gardens Where We Feel Secure" i ett mer romantiskt format än mp3-filer.

Grumpy cat has nothing on Algot.

 Algot, som min pappa tagit över efter min bror, är inte världens mest lättflörtade katt. Inte värst barnkär heller.

Mötte mars i Karlskoga.

Jag och Frank tog en tur till Karlskoga över helgen. Det var med viss tvekan efter förra resans trauma (magsjuka), men den här gången var det inte värre än att vi båda var förkylda, och så var det grått och blött som en helg i november. Men trots allt trevligt. Skämdes bort med mängder av god mat och åtminstone tre timmar barnledigt, då jag passade på att sova. Ett par loppisrundor blev det också, men de är inte vad de brukade vara. Det är inte så mycket utbudet som mina köpvanor som ändrats. En tweedkavaj och en brödkniv fick räcka.

Veckans musik, vecka 9.

Mycket Morrissey och The Smiths denna vecka, vilket beror på att jag intensivläst "Autobiography" (närmar mig slutet - mer om det annorstädes, kanske). Det brukar bli så, att jag återvänder till artister när de blir aktuella i något nytt sammanhang. Det var ju annars ett par år sedan jag senast verkligen lyssnade på Morrissey, annat än spridda låtar här och där.

Har provlyssnat på ett par nya skivor också. Korta omdömen: Beck: egentligen i stort sett helt ointresserad av hans musik, men några positiva omdömen från otippade håll gjorde mig nyfiken. Och skivan har potential att växa. Det finns något slags skimmer där i musiken som jag är svag för. Nya Real Estate verkade tyvärr, efter en lyssning, vara ett riktigt sömnpiller. Låter exakt likadant hela tiden, och melodierna är inte tillräckligt starka för att jag ska känna mig sugen på en omlyssning. The War On Drugs har jag inte hört tidigare, men det låter trevligt, om än lite svulstigt och dyrt. Och en hel del som Waterboys anno "A Pagan Place".

#Blogg100 igen.

Funderade på #Blogg100 för några veckor sedan. Jag såg min egen blogg förfalla (den där årsbästalistan som jag drog igång i slutet av förra året är ju exempelvis inte färdigställd, bara en sån sak) och kände att det skulle behövas någon form av vitamininjektion. Förra årets #Blogg100 minns jag som smått krävande, men väldigt roligt. Det må låta fånigt, men det fick en positiv effekt på hela min tillvaro. Jag tvingades hitta på saker för att ha något att blogga om, tvingades ta till mig saker och ting med vakna sinnen för att förmå mig formulera något någorlunda läsvärt om det jag sett, hört, upplevt. Det skakade liv i mig för ett par månader. Jag har saknat det. Och nu, som av en händelse, är det dags igen. Hundra inlägg, hundra dagar, från och med idag. Högt och lågt, stort och smått, ungefär samma ämnen som vanligt (men kanske lite mer mode än sist, då det upptagit mina tankar rätt mycket senaste månaderna). Den som lever får, som vanligt, se.