Mötte mars i Karlskoga.

Jag och Frank tog en tur till Karlskoga över helgen. Det var med viss tvekan efter förra resans trauma (magsjuka), men den här gången var det inte värre än att vi båda var förkylda, och så var det grått och blött som en helg i november. Men trots allt trevligt. Skämdes bort med mängder av god mat och åtminstone tre timmar barnledigt, då jag passade på att sova. Ett par loppisrundor blev det också, men de är inte vad de brukade vara. Det är inte så mycket utbudet som mina köpvanor som ändrats. En tweedkavaj och en brödkniv fick räcka.

Veckans musik, vecka 9.

Mycket Morrissey och The Smiths denna vecka, vilket beror på att jag intensivläst "Autobiography" (närmar mig slutet - mer om det annorstädes, kanske). Det brukar bli så, att jag återvänder till artister när de blir aktuella i något nytt sammanhang. Det var ju annars ett par år sedan jag senast verkligen lyssnade på Morrissey, annat än spridda låtar här och där.

Har provlyssnat på ett par nya skivor också. Korta omdömen: Beck: egentligen i stort sett helt ointresserad av hans musik, men några positiva omdömen från otippade håll gjorde mig nyfiken. Och skivan har potential att växa. Det finns något slags skimmer där i musiken som jag är svag för. Nya Real Estate verkade tyvärr, efter en lyssning, vara ett riktigt sömnpiller. Låter exakt likadant hela tiden, och melodierna är inte tillräckligt starka för att jag ska känna mig sugen på en omlyssning. The War On Drugs har jag inte hört tidigare, men det låter trevligt, om än lite svulstigt och dyrt. Och en hel del som Waterboys anno "A Pagan Place".

#Blogg100 igen.

Funderade på #Blogg100 för några veckor sedan. Jag såg min egen blogg förfalla (den där årsbästalistan som jag drog igång i slutet av förra året är ju exempelvis inte färdigställd, bara en sån sak) och kände att det skulle behövas någon form av vitamininjektion. Förra årets #Blogg100 minns jag som smått krävande, men väldigt roligt. Det må låta fånigt, men det fick en positiv effekt på hela min tillvaro. Jag tvingades hitta på saker för att ha något att blogga om, tvingades ta till mig saker och ting med vakna sinnen för att förmå mig formulera något någorlunda läsvärt om det jag sett, hört, upplevt. Det skakade liv i mig för ett par månader. Jag har saknat det. Och nu, som av en händelse, är det dags igen. Hundra inlägg, hundra dagar, från och med idag. Högt och lågt, stort och smått, ungefär samma ämnen som vanligt (men kanske lite mer mode än sist, då det upptagit mina tankar rätt mycket senaste månaderna). Den som lever får, som vanligt, se.

Veckans musik, vecka 8.

Jag tror knappt jag gett någon skiva mer än en lyssning den här veckan, med undantag för Miles Davis "Bitches Brew", som börjar få mig i sitt grepp, så de skivor som hamnat på den här listan är mest de skivor som råkar ha fler spår än andra skivor jag lyssnat på. En samling trivsam (lite för trivsam) cocktailjazz med Arne Domnérus har jag tagit mig igenom, ett par spår i taget, och Nick Cave & The Bad Seeds dubbelcd "Abattoir Blues / The Lyre Of Orpheus" likaså. Båda skivorna spontanfynd från Myrorna. Som vanligt med Nick Cave är balladerna oerhört vackra, men stökrocken lämnar mig iskall.

Sagor & Swings "Allt Hänger Samman" är för övrigt en mer populär barnskiva här hemma än "Bröderna Lindgren Presenterar Meningen Med Livet", och framförallt då spåret "Polska Från Insjön" som fått utgöra soundtrack till avancerade kittellekar (ja, jag vet hur det låter...) Så där kan det vara ibland.

Veckans musik, vecka 7.

Mycket Sun Kil Moon denna vecka, men också en del annat. Kan väl inte påstå att det funnits något enkelt spårbart tema i vad jag riktat mina öron åt; en salig blandning av sånt jag nyligen rippat och sånt jag kollat upp av nyfikenhet. Joni Mitchell som tidigare inte gett mig så mycket, lossnade äntligen för mig nu i eftermiddag, så hon kan nog återfinnas även bland kommande veckans toppartister om inget annat kommer emellan.

En förmiddag i skogen.

Mikaela hittade en annons i lokala gratistidningen om en fågelskådningspromenad i Majroskogen, arrangerad av Naturskyddsföreningen. Vi visste inte ens att det fanns något som hette Majroskogen, men den låg precis runt knuten, i Svedmyra, bara ett stenkast från kvarteren där vi bodde förr, två stenkast från där vi bor nu. Det blev en mysig förmiddag. Som barn var jag ofta ute i naturen med mina föräldrar och syskon. Även om det inte blivit så mycket de senaste typ tjugo åren, så kände jag mig genast som hemma. Kaffe och smörgåsar smakade ljuvligt vid öppen brasa. Trädet på bilden är ett trollträd. Förr i tiden satte man spikar i trädet för att bota värk. Man satte spiken mot den den kroppsdel som värkte, och slog sedan in spiken i trädet, för att föra över det onda till trädet istället. Kanske är det därför trädet ser så häpet ut.

Spridda funderingar kring Sun Kil Moons "Benji".

"Benji" har snurrat rätt många varv vid det här laget, och jag är splittrad. Det är utan tvivel en bra skiva. Annars hade jag inte känt den längtan jag känner efter att lyssna på den, annars skulle jag inte ligga och tänka på vissa textrader innan jag ska somna. Och så vidare. Men det är onekligen en skiva med en del uppenbara brister. 

Mark Kozelek har valt en ny inriktning på sina senaste album. Han verkar skriva utan filter och utan större eftertanke. Allt ska ner på papper, allt ska tonsättas, och allt ska ut på skiva. Han skriver inte så mycket om kärlek längre, och säger i en intervju att i den här åldern (han har bara några år kvar till femtio) har man annat att tänka på. Och det har han sannerligen. Han tänker mycket på döden.

I inledande "Carissa" är det en avlägsen kusin som gått bort i en tragisk olycka. Omständigheterna kunde knappast vara mer hemska. Hon har bränts till döds av en exploderande gasflaska när hon skulle elda sopor, vilket i sången beskrivs explicit detaljerat. De första minuterna av sången är nästan olidligt smärtsamma att lyssna på. "You don't just raise two kids, throw out the trash and die", sjunger Kozelek uppgivet. Sedan händer något.

Han blir mer intresserad av sig själv än av Carissas öde. Han måste resa ner till begravningen och utdela några kramar, sjunger han. Han måste skriva en sång som skänker lite poesi åt den ofattbara tragedin. Sakta men säkert blir hans egen reaktion på det som hänt mer viktig än det som faktiskt hänt. I "Richard Ramirez Died Today From Natural Causes" (där han nästan rappar, vilket låter rätt fånigt) får en ökänd seriemördares död Mark att reflektera över sitt eget åldrande. Och i hyllningen till modern, en av skivan känslomässiga höjdpunkter, avrundas det hela med ett konstaterande att när mamman är borta kommer Mark inte klara av att gå igenom hennes dödsbo, det kommer vara alldeles för smärtsamt. Och så där håller det på, skivan igenom. Låtar som till en början tycks handla om något annat handlar alltid i slutändan om Mark Kozelek själv. Å ena sidan provocerande självupptaget, å andra sidan väldigt ärligt. Mark Kozelek är sitt eget livs huvudperson, precis som vi alla är huvudpersoner i våra egna liv.

Jag återvände till några gamla Red House Painters-skivor häromdagen, och kontrasten blev ännu tydligare. På skivor som "Ocean Beach" och "Down Colorful Hill" kändes allt så mycket mer genomarbetat. Texterna var relativt fåordiga, avskalade, spridda anteckningar snarare än utförliga beskrivningar. Han sjöng vackrare, stressade inte igenom låtarna, pressade inte in ord och meningar där de inte fick plats. Det var ett annat sorts hantverk. På sätt och vis känns de senare skivorna lite som Karl Ove Knausgårds "Min Kamp", som rent stilistiskt inte är någon stor litteratur, som ganska ofta känns ihopslängt i något slags rus snarare än koncentrerat och genomarbetat - men ändå är en stor läsupplevelse.

För att lyssna på "Benji" är verkligen en stor, men splittrad upplevelse. Jag ömsom ryser åt briljanta formuleringar och fraseringar, ömsom ryser jag av helt andra anledningar, när Kozelek upprepar sig, nödrimmar, är gubbsjuk och självgod i överkant. Men jag kommer alltid tillbaka.Topparna är högre än dalarna. Och det finns också något märkligt tilltalande i de där tvära kasten mellan det briljanta och det pinsamma.

Annat jag noterat:

 - Skillnaden i hur han skildrar sin mamma i "I Can't Live Without My Mothers Love" och sin pappa i "I Love My Dad" är intressant ur ett allmängiltigt perspektiv. Kärleken till mamman är liksom existentiell och ångestladdad. Han kan inte leva utan henne. Sången till pappan är glättig, fylld av lustiga anekdoter och minnen av viktiga läxor som fadern lärt ut. Mamma är modern, pappa är "farsgubben". Är jag dömd att själv bli ihågkommen och uppskattad som blott en farsgubbe? Hoppas inte.

 - I "I Watched The Film The Song Remains The Same" blir en hårdrockskonsertfilm Kozeleks madeleienkaka och i tio, nästan elva, minuter minns han spridda episoder ur sitt liv. Det är inte ett liv som är särskilt spektakulärt på något sätt, och kanske just därför är det en alldeles gastkramande låt. Minnen från skolgården, släktingars dödsfall, musikkarriären... Man lyssnar som på nålar, eftersom det går att relatera.

 - Det här med att helt plötsligt slänga in en lite smådryg vink till Wilco-gitarristen Nels Cline, vad är grejen med det?

 - Jag kan tycka att det blir lite väl mycket misär här och var, nästan som om Kozelek har en osund fixering vid allt otäckt livet kan ha att erbjuda, som om han tvångsmässigt måste tonsätta alla olyckliga historier han ramlar över för att kunna hantera dem. Det blir smått utmattande, och jag frågar mig varför jag behöver höra om den utvecklingsstörda tjejen som blev bestulen på sitt socialbidrag, eller mannen som ska i fängelse för att ha gett sin döende hustru dödshjälp. Nyckeln finns i tidigare nämnda "I Watched The Film The Song Remains The Same": "I don't know what happened or what anyone did, but from my earliest memories I was a very melancholic kid. When anything close to me at all in the world died, to my heart forever it would be tied".

 - Och kanske är det just därför det behövs lite skämtande på Nels Clines bekostnad, eller en popbagatell som "Ben's My Friend" som avslutning av skivan. För att lätta upp, för att kontrastera mot allt mörker, för att det inte ska bli parodiskt nattsvart.

Vad tycker ni andra?