Snyggt omslag.

Jag var inte helt nöjd med omslaget till senaste Sagor & Swing-skivan. Passade väl ganska bra till de ibland lätt tv-spelsinfluerade melodierna, men tilltalade mig aldrig rent estetiskt. Tryggt att se att Häpna i och med senaste släppet, Boots Browns "Dashes To Dashes", återigen visar vilket skivbolag som har de absolut finaste skivomslagen. Makalöst snyggt detta.

Veckans musik, vecka 6.

En dröm om våren kan skönjas i veckans lyssning. Färgen grön återfinns ofta både i skivomslag och i stämningen i musiken. Boots Brown-skivan som inhandlades på Rönnells i fredags har snurrat tre varv sedan dess, och är därmed veckans mest lyssnade. Den kräver ändå fler lyssningar för att jag ska kunna säga något om den. Det är inte den sorts jazz jag vanligtvis lyssnar på.

Helgen i (dåliga) mobilkamerabilder.

Kan inte påstå att detta varit någon höjdarhelg. Mest av allt har den känts så här. Grå, brun och full av tungmetaller.

Men idag på Kulturhuset kom jag iallafall över ett gäng utgallrade nummer av filmtidningen "Little White Lies" till förmånligt pris. Alltid något.

Åh! Whiskey!

Jag har försökt bli en whiskydrickare, men det lossnar aldrig riktigt för mig. Kanske har jag aldrig hittat den rätta whiskyn. Den som smakar något annat än bara terpentin. Jimi Goodwin från Doves gillar whisky, och har skrivit en riktigt fin låt om det. Den kan ni gott lyssna på. Själv blir jag försiktigt peppad på Goodwins kommande soloskiva. Den här låten påminner mig om de bästa delarna av mästerverket "The Last Broadcast". Den blir jag sugen på att lyssna på nu. Om den inte låg nerpackad i en låda i källaren så...

Her.

Tekniken. Den löser gamla problem men skapar också nya. Och ibland skapar den samma gamla problem igen, men i ny tappning. I "Her", nya filmen av Spike Jonze, förälskar sig Joaquin Phoenix i sitt nya smarta operativsystem. En härligt skruvad parodi på vår allt mer mobilstyrda tillvaro, skulle man kunna tro. Och visst, nog ryms det samtidskritik i "Her", det finns både en och två smått övertydliga scener där människor rusar fram med ögonen riktade mot sina mobilskärmar istället för på världen omkring sig. Men mer än något annat är det en lågmäld och ganska allvarlig film om relationer och om ensamhet, tydligen inspirerad av Jonze egna erfarenheter. Och det är just det jag beundrar mest med Spike Jonze och Charlie Kaufman (även om den sistnämnde inte varit inblandad i just den här filmen); deras förmåga att ta en väldigt skruvad premiss men presentera den på ett sätt som gör att det skruvade snart accepteras som något självklart. En port till John Malkovichs huvud? Självklart! En smartphone så smart att den utvecklar en egen personlighet? Jodå! Det absurda presenterat som något vardagligt, och känslorna - så lätta att känna igen - och människors ynklighet i fokus.

Det är just den egenskapen som gör att en film om en mans kärlek till sin mobiltelefon fortfarande svider i hjärtat när jag tänker tillbaka på den såhär dagen efter.

Veckans musik, vecka 5.

Kommentarer: Jag har skaffat en ny dator, och jag har börjat digitalisera min skivsamling på nytt efter hårddiskkraschen. I och med det har jag också upptagit en gammal ful ovana: jag har börjat med Last.FM igen. Detta trots det brandtal jag skrev för några år sedan när jag avregistrerade mig och svor att aldrig återvända. Jag inbillar mig att jag kan hantera det den här gången. Visar det sig att jag har fel ryker det igen.

Den här veckan har jag mest petat in skivor jag har på vinyl, eftersom cd-versionerna av dessa skivor låg lätttillgängligt i en pappkasse i väntan på eventuell försäljning. En del annat har också digitaliserats, sånt som av en eller annan anledning inte legat nerpackat i källaren tillsammans med resten av skivsamlingen. Ganska befriande med ett så pass begränsat urval, faktiskt.

Laura Veirs "Carbon Glacier" är verkligen jättebra. Hittade den på Myrorna för någon vecka sedan, på cd då. Det slinker fortfarande med en och annan sådan när andan faller på. Boards Of Canadas senaste, "Tomorrows Harvest" har jag inte hunnit bilda mig någon riktig uppfattning om ännu, men en av veckans musikaliska höjdpunkter var "White Cyclosa"i lurarna medan tunnelbanan åkte över bron mot Alvik med vinterdystopisk utsikt över gråvitt Stockholm utanför fönstret.

Rust Callahan.

Jag gillar verkligen "True Detective". Hade lite invändningar först, lite för många klyschor om södern, white trash, hårda män och kvinnor som gillar hårda män, och så vidare. Man har sett det tusen gånger tidigare. Men det går liksom att se förbi det. För det är ju spännande och orimligt snyggt. Och svårt att inte gilla Matthew McConaughey som Rust Cohle. Det är något med hans utmärglade ansikte och monotona mumlande av mörka livsvisdomar som för mina tankar till Bill Callahan.

Rust Cohle?

Bill Callahan?