Dream River.

Så behagligt den gungar, nya Bill Callahan-skivan. Jag tycker mycket om den. Inte så mycket som "I Sometimes Wish We Were An Eagle" (ett par svagare spår mot slutet av skivan sänker omdömet), men mer än "Apocalypse". "Dream River" känns mer sammansatt, mindre splittrad än föregångaren. Jämntjock, fast på ett bra sätt. Låtarna är alla i sig helt olika, men bildar en fungerande och fokuserad helhet. Soundet påminner lite om det på senaste ASS-skivan, med förbifladdrande flöjter som återkommande inslag, men det är också en mer rytmisk skiva än vad vi är vana vid från Bill Callahan. Det svänger rätt bra här och där. Men överlag känns det som om Callahan valt att röra sig bort från traditionellt låtskrivande och istället låtit texterna stå i fokus. Musiken böljar kring textraderna, melodierna och enskilda instrument förtydligar och förstärker ordens betydelser. Som när han i "Ride My Arrow" sjunger "The eagle flies using the river as a map" och musiken närmast omärkbart ökar på takten, så man nästan tycker sig se örnen från ovan, och hur floden och landskapet breder ut sig därunder, som i en filmscen. Skivan är fylld av den sortens detaljer.

Och vilka texter han skriver. Poesi som skulle fungera lika bra utan musik som med, inbillar jag mig. Korta betraktelser, ibland underfundiga, ibland djupt existentiella.

Den sortens texter som folk borde tatuera in på kroppen.

Häpnadsväckande.

Vi är inte halvvägs in i september ännu, men jag längtar redan till oktober. Den 19:e spelar Time Is A Mountain i Gamla Stan, och den 31:a spelar Sagor & Swing på Rönnells. Kan bli en bra månad!

Återfall.

Jag hade ju slutat. Men så låg de bara där och pockade på min uppmärksamhet. Fyra små askar papp och plast. The Kid, Josh Rouse, The Shins och Final Fantasy. Det kändes som ett svek mot mig själv och de mina, men jag köpte dem. Jag föll av vagnen. Men jag behövde lite pop i mitt liv.

Lord I have a broken heart.

Det är inte mycket som går min väg denna förbannade vecka.

Igår fick vi veta att lägenheten i en villa i Stureby som vi varit och tittat på - det närmaste att bo i villa vi någonsin kommer komma här i Stockholm - gått till en annan sökande. Förstås. Adjö vackra drömmar om ljumna kvällar på altanen, grönsaksodling, tystnad och lugn.

Ikväll skulle jag, i ett försök att tros allt skapa lite hemmatrivsel, slå på Frank Sinatras "Cycles", som jag fyndat på Myrorna förra fredagen. Döm min förvåning när det var ett stort men osynligt hack i titelspåret. Den risken får man väl kalkylera med när man köper begagnat, men ändå bittert.

Hösten kunde öppna starkare.

Vill ha.

Lite sugen på en sån här cykel faktiskt.  En kollega har talat sig varm om den. Tydligen alldeles ypperlig att spänna fast barnet i, trampa iväg till affären med och sedan fylla upp med matkassar. Och det är ju, om inte annat, en bra ursäkt för att inte ta körkort. Problemet idag är ju att den antagligen skulle få stå kvar orörd i ganska exakt fem minuter i vårt cykelförråd. Men om vi någon gång flyttar så...

Left.

Jag är en albumperson, precis som att jag är en romanperson och en långfilmsperson. Där en singel eller enskild låt, eller för den delen en novell eller en kortfilm är som att i farten snabbt nicka åt någon jag känner, är albumet (eller långfilmen eller romanen) som en helkväll med vindlande samtal över några koppar kaffe eller glas öl. Efteråt känner jag mig berikad på ett helt annat sätt. Det är därför det här är mitt första möte med Most Valuable Players sedan "You In Honey" från 2006. De har släppt enstaka låtar och singlar under mellantiden, men det är först nu, i och med ett nytt albumsläpp, som jag vaknar ur min dvala. Och det är jag glad för. Tänk om jag hade missat det här? Då hade jag missat något väldigt fint. "Left" låter varm och inbjudande, mer direkt än föregångaren, poppig och lätt att ta till sig, men med bottnar att dyka djupare i. Och jag tycker om att inget spår är det andra likt, att skivan öppnar med att låta som ett Nya Zeeländskt Magic Numbers, och vidare i Prefab Sproutska harmonier och melodier. Det är också, vilket jag alltid tycker om, en skiva som låter precis som omslaget set ut.

Elefanten.

 

Det var torsdag. Jag  satt på tunnelbanan i halvdvala med huvudet lutat mot fönstret. Det hade varit en lång dag, dagisinskolning på förmiddagen och effektivitetskurs på eftermiddagen, och därför trodde jag först att jag såg i syne när det stod elefanter på Gubbängsfältet. Men så mindes jag affischerna som annonserat att det skulle bli cirkus i kvarteret och lade ihop ett plus ett. Efter middagen tog jag med Frank ut på promenad i skymningsljuset. Jag skulle aldrig drömma om att ta med honom på cirkus. Att folk kan förfäras över tjurfäktning och samtidigt gå på cirkus övergår mitt förstånd. Fick jag själv välja mellan en relativt snabb död framför ett utdraget liv i förnedring framför publik skulle jag nog välja det förstnämnda, även om jag naturligtvis inte är pro tjurfäktning heller. Men titta på elefanterna kunde vi naturligtvis göra. Det kostar ju inget.

Elefanterna stod bakom ett provisoriskt elstängsel och såg eländiga ut. Den ene, den större, stod som fast på stället och vaggade fram och tillbaka med ögonen halvslutna. Hade det varit en människa hade den burit tvångströja. Det var något hotfullt över situationen, så vi avlägsnade oss snabbt och tittade istället på den väldiga fullmåne som höjde sig över Gubbängsfältet.

Morgonen därpå: Aftonbladets löpsedel meddelar att en cirkuselefant lyft upp en sexårig flicka med snabeln och ätit upp hennes sko. Det måste vara "vår" elefant tänkte jag. Mycket riktigt. Stackars djur.