September.

Musikaliskt sett har sommaren 2013 varit den tråkigaste i mannaminne. Det har varit roligt att lyssna på musik, lyssna på gamla skivor, skivor som legat och gottat till sig som fina viner, eller skivor som jag bara inte hunnit lyssna in mig på ordentligt. Men nyheterna har lyst med sin frånvaro. Ibland har jag stått och bläddrat i backarna på Bengans, men aldrig lyckats hitta något som lockat till inköp, och de musikbloggar jag följer har ekat tomma.

Därför är det glädjande att se att det redan i september släpps skivor värda att längta efter. Most Valuable Players återvänder med "Left", första skivan sedan "You In Honey" från 2006. Dessutom: Bill Callahans "Dream River".

September's not so far away.

No train to Nora.

Ett sommarminne:

"Det går väl inga tåg i Nora?" sa jag och Mikaela, och genade över järnvägen. Då kommer den här gamla bjässen stånkande genom landskapet. En rätt mäktig syn. Gamla tåg är fina.

Monnone Alone och Gary Olson.

Mark Monnone och Gary Olson, pojkmän från The Lucksmiths och Ladybug Transistor, stod på Lydmars scen ikväll. De spelade för en liten, liten indiepublik och en större, babblande skara kostymmän, seglare, direktörer och deras unga flickvänner. En mysig kväll, helt klart. Är svag för Olsons lagom dramatiska croon och majestätiska trumpet, och jag älskar att Mark Monnone sjunger sånger om saker som svårigheten i att läsa ut böcker. Köpte med mig Monnone Alones "Together At Last" också. Den ska jag lyssna på i helgen.

En låt #28.

Den här har gått varm hos oss senaste veckorna. Frank fick "Kåldolmar & Kalsipper" av min vän John i födelsedagspresent (eller  var det födelsepresent?) men det är först nu han börjat uppskatta den. Och jag gillar den jag också. Särskilt "Alla Är Rädda För Spöken". Den låter ju som tidiga Yo La Tengo!

Kensington Gardens.

Oj, vad jag tyckte om Rodrigo Fresáns "Kensington Gardens". Sommarens absoluta läshöjdpunkt så här långt. Boken är något av en biografi över J.M Barrie, skapare av Peter Pan, hopblandad med historien om bokens berättare, den fiktiva barnboksförfattaren Peter Hook, son till sångaren i lika fiktiva 60-talsbandet The Beaten Victorians. "Kensington Gardens" är som en labyrint, full av trådar, irrvägar, paralleler mellan viktorianska London och 60-talets dito, rockstjärnor, fiktiva som verkliga, situationer, uppdiktade som verkliga, författare, karaktärer, låttexter... Det är en lika svindlande som gripande resa.

Väntan har varit lång...

... men nu har jag den till sist. Ass fjärde skiva, lämpligt betitlad "4". Låter finfint så här en barnledig afton i begynnelsen av sommarens andra halvlek. Enda tråkiga är att det inte medföljde någon nerladdningskod för mp3-filer. Jag vill ju kunna lyssna på skivan på vägen till jobbet imorgon också. Oh well, man kan inte få allt.

I want the city but I want the country too.

Inte mycket aktivitet här på sistone, och nu försvinner jag till landet i några dagar. Tills vi ses igen kan ni titta på det här fina bilderna på odlingar i storstaden. Vi ses!