Småspararens våndor.

Nu är det måndag, och då öppnar börsen igen. Då sitter jag klistrad vid min internetbank och vakar, med skammen blossande i ansiktet. Jag är ju naturligtvis helt ointresserad av börsens svängningar - egentligen. Men sedan jag började spara pengar i fonder har intresset liksom smugit sig på. Förra veckan var en svart vecka på börsen. Då förlorade jag tjugo kronor på fem dagar. Idag hoppades jag på en vändning, men istället försvann ytterligare sex kronor i tomma intet. Det är ju inga astronomiska summor vi talar om direkt, men särskilt peppad på att fortsätta blir jag ju inte.

My Bloody Valentine-backlashen.

Inatt dök den plötsligt upp; den - trodde jag - allmänt emotsetta comebackskivan från My Bloody Valentine. En skiva jag själv sett fram emot, utan att egentligen känna någon större upphetsning. My Bloody Valentine är ju egentligen inga stora favoriter, och därför är mina förväntningar inställda på "lagom". Både "Isn't Anything" och "Loveless" är ju toppenskivor, förstås, men jag tycker nog My Bloody Valentine sprangs förbi av sina konkurrenter. Ride gjorde bättre pop och Slowdive vackrare konst. Jag har ju alltid föredragit melodier och atmosfär framför mangel och volym.

"m b v" som nya skivan heter, låter så här efter en slarvig och passiv första lyssning (med avbrott för barnlek och veckohandling) ganska trevlig. Att det gått över tjugo år sedan "Loveless" hörs inte, på gott och ont. De här låtarna hade lätt kunnat vara b-sidor till "Loveless"-singlarna. Trevligt, på sätt och vis, men tråkigt om man betänker att skivan varit under utveckling sedan -91. Den som väntar sig stordåd blir besviken. Den som "bara" väntar sig en ny My Bloody Valentine-skiva blir säkerligen nöjd.

Och på sätt och vis tycker jag lite synd om Kevin Sheilds, som färdigställt skivan så väldigt fel i tiden. I mitt Twitter-flöde möts "m b v" med en likgiltighet som jag tror kommer vara talande för skivans samlade mottagande. Åtminstone i proportion till de förväntningar som en gång fanns. Tänk om skivan släppts 2003/2004, i "Lost In Translation"-soundtrackets efterdyningar. Då hade det varit andra ljud i skällan.

Snart.

Det var som om det var ett månadsskifte som krävdes. För plötsligt, i fredags, var det ljust fast det var eftermiddag. Jag såg solen gå ner bakom takåsarna för första gången på evigheter. Ljuvligt. Och idag såg det ut så här från norra sidan Årstaviken.

De förlorade åren på den förlorade bloggen.

"I was a young man
starving and drinking
and trying to become
a writer"

Textraden, från en låt med Wave Pictures, är en ganska bra sammanfattning av mitt liv mellan 2006 och 2009. Jag var ny i Stockholm, hade ett låglönejobb, var allmänt vilsen, festade (lite för) mycket och närde an avlägsen dröm om att skriva. Skrev gjorde jag också, men i hemlighet.

Jag kom att tänka på min gamla blogg igår. Dagboksbloggen. Det var över tre år sedan jag senast skrev i den, men den finns kvar. Det var en hemlig blogg, den lästes bara av tre, fyra personer, och så får det nog förbli. Den fick aldrig någon promotion, för jag ville inte låta mig begränsas i det jag skrev, jag ville inte behöva uttrycka mig dunkelt för att skona någon eller för att slippa plågsamma situationer. Det var väl inte så att jag skrev något extremt provokativt, men när man skriver om andra människor blir det lätt att någon känner sig tåtrampad på. Så för säkerhets skull håller jag inne med adressen även nu.

Nu finns risken att jag låter självgod på gränsen till Stig Larsson, men det måste ändå sägas: när jag nu läser det jag skrev tycker jag att det stundtals är fantastiskt bra, mycket bättre än något av det jag skrivit de senaste åren. Det är långt ifrån perfekt, men det är levande och underhållande, och det finns en skrivglädje i det som smittar av sig på mig när jag dyker ner i texterna på nytt.

Jag skrev rövarhistorier. Inte så att de inte var sanna, utan för att jag lyckades formulera mig och lägga upp det på ett sätt som gjorde att något som var ingenting blev till någonting. Blev värt att berätta om och värt att läsa om. Skrivandet var viktigaste stunden på dagen. Det var något jag avsatte tid till, något jag planerade för. Jag sorterade dagens upplevelser i huvudet medan jag upplevde dem, skapade en kronologi, noterade metaforer, lät kedjor av till synes slumpmässiga händelser och möten flyta samman och bli intriger. Ingenting var för litet eller bagatellartat för att berättas om.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med allt det här materialet. Det handlar om totalt 197 inlägg, varav flera längre än ett A4. Kanske försöker jag ge ut det på något sätt. För trots alla de brister som jag naturligtvis är medveten om finns här är det fortfarande något jag själv skulle vara intresserad av att läsa, om någon annan skrivit det. Och då borde ju även någon annan kunna vara det?

Så här lät det vid ungefär den här tiden på året, 2008:

Tisdag 29 januari - 08

Jag drömde att jag fick sparken.
Jag hade lyckats ställa till med något, och Malin, en av företagets säljare, var fullständigt vansinnig. Jag satt på min stol och hon stod bredvid och gallskrek på mig, alldeles högröd i ansiktet. Hon skrek och skrek, och jag tog emot och tog emot. Till slut blev det för mycket. Jag reste mig och skrek tillbaka. Det skulle jag inte ha gjort. Snart fann jag mig stående ensam och anklagad med en hel cirkel av gastande arbetskamrater omkring mig. Jag minns inte vad de anklagade mig för, men något hade jag gjort. Eller inte gjort, ibland är det svårt att veta skillnaden.
Som i så många av mina värsta mardrömmar slutade med något som måste ha varit ett sammanbrott. Jag tappade kontrollen fullständigt. Inte för att jag minns att jag gjorde något särskilt häpnadsväckande, men jag skrek tillbaka, jag spottade och svor, jag bad allt och alla att fara åt helvete. Det kändes inte som om det kunde bli så mycket värre.

En stund senare kallade min chef Millan in mig till ett mötesrum. Det är också en sån sak som ofta återkommer i mina drömmar, kanske för att varje verklig händelse som kan liknas med det, varit så vansinnigt ångestframkallande. Hon såg allvarligt på mig, och jag visste vad som komma skulle, även om jag hoppades på ett mirakel.
Millan suckade. Inget gott tecken.
”Jag skulle så gärna vilja behålla dig, för du har gjort ett bra jobb tidigare, men med tanke på det här…”
Hon la upp ett papper på bordet framför mig. Det var en lista. En protestlista, mot mig. En namninsamling. Hela företaget hade skrivit på. Jag sjönk ihop i stolen. Det blev värre. Hon tog upp ännu ett papper.
”Här har de dessutom sammanställt en lista på alla misstag du begått sedan du började, och de konsekvenser de fått för företaget, och det är ingen rolig läsning…”
Hon började gråta, vilket är vad jag tror att hon faktiskt hade gjort om situationen vore verklig.
”Jag ville verkligen inte att det skulle behöva bli såhär, men…” Hon tittade ner i bordet, tryckte tummarna mot ögonen och torkade bort tårarna. Sen tittade hon upp och spände en sträng blick i mig.
”Det bästa är om du går och städar av ditt skrivbord nu på en gång.”
”Men…” sa jag, och det var det sista ordet jag fick ur mig. ”Jag ska ju köpa lägenhet!” försökte jag säga, men ut kom något som mest påminde om ett långt, utdraget ylande.

Vår favoritbok.

"Detta Är London" av Miroslav Sasek har varit favoritgodnattläsningen i flera månader, både för mig och för Frank. Frank älskar att lära sig om Big Ben, Towern, Westminister Abbey och alla andra Londons sevärdigheter, och jag älskar de fantastiska bilderna - jag skulle kunna ha dem inramade på väggen. Och så väcker den något i mig också. Min slumrande vandringslust. Hur mysigt det än är att sitta vid sängkanten och läsa med sitt barn händer det att jag seglar iväg i tanken, finner mig själv i någon av bilderna, sippande på en öl eller en kopp te, flanerande över ett myllrande torg...

Om bilderna nedan är i lite småsunkig kvalitet så är det för att jag fotat av boksidorna. Bildgoogla Miroslav Sasek för fler, bättre bilder.

Livet vecka 5.

Vet ni vad som är ganska värdelöst? Att sedan ungefär två år tillbaka kan jag inte bli förkyld som folk längre. Kan inte bli sådär lagomt småhängig, stanna hemma två dagar från jobbet, glo på film och äta skräpmat för att sedan återvända pigg och utvilad. Istället ska jag bli närmast döende, nerbäddad i en sjuksäng, svettig, blek och eländig med slangar i varenda kroppsöppning... Okej, inte riktigt så, men nästan. De senaste årens förkylningar har varit brutala epos på fyra veckor med spinoffs i form av otäcka/äckliga följdsjukdomar; ett öra som slutar fungera, hysteriska hostattacker natt efter natt, eller, som den här gången, bihåleinflammation som får det att ömma som om en häst sparkat in högra sidan av mitt ansikte. Det hade jag ju kunnat klara mig utan.

Alice Kassius Eggers, The Cure och Karlskogagoterna.

Med anledning av helgens sträckläsning av Alice Kassius Eggers "Det Är Bara Regn" skulle jag vilja tala lite om The Cure och om min ungdom. The Cure och ungdom (åren mellan 18 och, säg, 22?) är nämligen ämnen som behandlas med knivskarp precision i "Det Är Bara Regn". Vi är nästan jämngamla, Alice Kassius Eggers och jag, så jag känner igen mycket av det hon skriver om, även om jag befann mig någon helt annanstans i landet än på Södermalm just då, i skarven mellan 90- och 00-tal. Själv bodde jag i Karlskoga, gick från gymnasiet till arbetslöshet och drev väl mest runt, men det liv Alice Kassius Eggers skriver om var det liv jag drömde om, just då. Minus kärleksproblemen då, även om en destruktiv relation för mig nog framstod som bättre än ingen relation alls.

Men så var det det här med The Cure också. Berättarjaget i "Det Är Bara Regn" älskar The Cure. Texten är kryddad med mängder av The Cure-citat. Det lyssnas på The Cure, det pratas The Cure, det skrivs om The Cure i internetdagböcker och i mail. Jag känner igen det där. Jag gjorde likadant, men med andra, liknande band. Robert Smiths band fanns alltid där i bakgrunden, men det var inget jag någonsin lyssnade på. Det fanns något avskräckande med The Cure. Att börja lyssna på dem var att överträda en gräns som sedan skulle kunna bli svår att backa tillbaka från. Gotgränsen.

Ni förstår, i Karlskoga fanns inga indiekids. Eller så fanns de, men höll sig hemma på kammaren. Som jag. Goter, svartrockare och synthare fanns däremot. Några av dem var mina bästa vänner, och några av dem var mina bästa vänners vänner, även om de aldrig riktigt blev mina vänner. Jag var ju för vanlig. Jag var en "normis". Det utvecklades med tiden någon form av hatkärlek mellan mig och goterna. Jag hade inget intresse av att vara del av deras crowd, men det störde mig samtidigt att de inte gjorde något försök att inkludera mig. Att vår skepsis var ömsesidig. Mina riktiga vänner gjorde några försök att dra med mig. Jag fick mitt hår färgat svart (det var ju lika indie som det var goth) och på en fest hade jag kajal (det var en Halloween-fest så det var okej) men det kändes aldrig riktigt rätt. Det liksom kliade.

Och det var väl så med The Cure också. De liksom kliade. Att börja lyssna på dem var det som kunde ha kraften att dra mig över till den mörka sidan. Så jag avstod från dem, hur mycket jag än gillade hitsen när tvingades konfronteras med dem. Idag har jag ett mer avslappnat förhållande till dem. The Cure alltså. Karlskogas goter har jag ingen kontakt med längre. Idag kan jag nästan önska att jag låtit mig förföras av The Cure då, när det begav sig. "Desintegration" är ju en makalös skiva. Den hade verkligen talat till mitt svårmodiga 18-årsjag. Och så hade jag känt mig mera inbjuden i "Det Är Bara Regn". Den är ju full av små meddelanden, citat, blinkningar, sånt som går över huvudet på mig. Men en bra bok är det likväl.