måndag 28 januari 2013

Ikväll, på Södra Teatern...

... är det stöd/hyllningskonsert för Jason Molina. Jag är tyvärr inte där, på grund av förkylning och dålig framförhållning. Det svider lite. Om du kan och har tid, så gå. Det blir säkert fantastiskt. Läs mer här.

100 Influental Albums?

Jag gjorde det här testet på Facebook häromdagen:


Det var lagom meningslöst, som sig bör när det handlar om Facebook-test man gör en snörvlig och hostig lördagskväll i slutet av januari. Men det var också väldigt, väldigt konstigt. Svart musik saknades nästan helt, och istället kunde man på listan pricka av skivor som... "Peloton" av The Delgados? Jag har ingenting emot skivan i fråga, men på ingen lista i världen, oavsett avsändare, kan den väl anses ha haft mer inflytande på pophistorien än, säg, "The Blueprint" av Jay-Z? För att bara nämna en skiva som faktiskt saknades på listan. Skumt.

söndag 27 januari 2013

#Blogg100

Jo, jag har ju funderat ett tag på att försöka komma igång med bloggandet på allvar igen. Jag har ju släpat efter en del senaste tiden. Det är inte så mycket att tiden har saknats som att det tagit emot att skriva. Det är dumt. Skriva är ju vad jag egentligen vill göra. Egentligen är det ju något lustfyllt. Gratis är det också. Jag har redan börjat så smått de senaste dagarna, med korta musiktips. Och nu, som om jag blivit bönhörd, snubblade jag över Blogg100-initiativet. Så jag har anmält mig. Ett inlägg om dagen i 100 dagar är det tänkt att bli. Det kan bli högt, det kan bli lågt, kan bli stort, kan bli smått, kan bli kultur, kan bli vardag, kan bli listor, kan bli YouTube-videor. Vad som helst, bara det håller bloggen levande och mig någorlunda inspirerad. Wish me luck, och lämna gärna en kommentar då och då, sånt sporrar ju alltid.

fredag 25 januari 2013

Ny skiva med Amor de Días.

Även om jag inte älskar förra skivan, "Street Of The Love Of Days", blir jag glad och försiktigt hoppfull när jag ser att Amor de Días släpper nytt om ett par dagar. Första singeln bådar ju gott. Studsigare och piggare än förra skivan, som föll på att den var lite i sömnigaste laget. En till synes jättedyr video har de fått till också. Jag tycker om den.

onsdag 23 januari 2013

Dagens lyssning.


Är inne på tredje lyssningen av Matthew E. Whites "Big Inner". Den är svårt beroendeframkallande. Soulgospel genom ett gubbrockfilter, fast piggt och bra. På fredag tror jag att jag går och köper den på vinyl.

måndag 21 januari 2013

En låt #23.

Low - Nothing But Heart

Jag älskar Low, men i och med "The Great Destroyer" började de utvecklas i en riktning jag inte riktigt tyckte om. Det långsamma och viskande övergick så sakteliga i någon slags arenarock. Att kalla den skränig vore väl att ta i, men det var inte alls samma band längre. Kändes det som. Men så hörde jag den här. Och tiden stod stilla i åtta minuter och tio sekunder. Arenarock, förvisso. Men arenarock som långsamt men beslutsamt klättrar mot himlen.

I ide.

Jag har svårt att minnas när jag senast var så okreativ. De senaste veckorna har all min energi gått åt till att ta mig ur sängen, gå till jobbet och sedan hålla mig vaken tills Frank sover och jag kan gå och lägga mig igen. Inte mycket till liv, men ute blir det ljusare, och energin kommer väl tillbaka. Hoppas jag. Januari är ju en jävla månad. Is and always was.

Jag har fastnat i två böcker som kräver mer koncentration och fokuserad läsning än jag riktigt orkar ge just nu. "2666" av Roberto Bolaño och "Under Vulkanen" av Malcolm Lowry. Den förstnämnda har jag tragglat med sedan i somras. Den senare har jag velat läsa i flera år. Men texten vill inte riktigt suga in mig. Det finns ett motstånd, antingen i böckerna, eller, mer troligt, i mig själv, som gör att jag tappar bort mig efter några sidor, glömmer vad jag just läst, vem som var vem och vem som gjorde vad. Jag behöver något lättsmält att varva med, och jag tror jag fann det rätta när jag igår slog upp "Bit Of A Blur" av Alex James. Jag är inget stort Blur-fan, men gillar enstaka låtar, och Alex James är en sympatisk berättare, rolig, inbjudande, medryckande. Kapitlen rusar på i ett rasande tempo, och anekdoterna är bagatellartade och lustiga, lite sådär som Blurs allra bästa låtar. Charmerande, om än inte stor litteratur.