Plötsligt händer det.

En låt #22.

Lambchop - Is A Woman

Trots ett evinnerligt lyssnade på "The New Cobweb Summer", som var med på en skiva som medföljde tidningen Uncut någon gång 2002, var det först när jag såg videon till "Is A Woman" som jag förstod att jag var tvungen att ha skivan med samma namn. Den är numera en av mina absoluta favoriter, framförallt en skiva jag återkommer till den här årstiden, och videon är ända sedan jag först såg den bland det finaste jag sett. Lambchop, mina vänner:

James Yorkston - I Was A Cat From A Book.

Sova till musik är mysigt, men också en svår konst. Det är lätt att tro att det fungerar bäst till något lugnt, försiktigt, smeksamt, något viskande, något i vaggvisetempo. Det är fel. Åtminstone är det fel för mig. Jag börjar lyssna koncentrerat, vill höra varje ord, varje nyans. Att somna till lugn musik är uteslutet. Jag behöver något högljutt, men gitarrer och dist, något som sakta men säkert kan övergå från musik till oljud till brus och slutligen slummer och sömn.

Men James Yorkstons "I Was A Cat From A Book" somnade jag till. Jag var vansinnigt trött efter sömnlös natt, visserligen, men det brukar inte spela någon roll annars. Kanske handlade det om att jag var hemma hos min pappa, kanske var det just det, i kombination med James Yorkstons just så hemtrevliga musik som fick mig precis så avslappnad att jag kunde njuta av musiken utan att koncentrera mig på den, vilket var vad som behövdes för att somna.

För det är en hemtrevlig skiva. Trygg. Inte tråkig, bortsett från några minuter av dödtid framåt slutet. Varm och inbjudande, och den låter ungefär som om Yorkston och vänner befann sig i ditt vardagsrum och spelade. På ett av spåren medverkar Kathryn Williams, och det gör ju förstås det spåret lite extra fantastiskt.

Efter en stunds slummer vaknade jag med ett ryck. Då hade James börjar hamra på sin gitarr på det där intensiva sättet som den där Jamie T brukade göra. Han gör det på två låtar, "The Border Song" och "I Can Take All This", och det är säkert nödvändiga avbrott i det långsamma och mysiga, men även om det inte är dåliga låtar hade jag klarat mig utan dem. Jag hade gärna sovit en stund till.

There's no need to let the neighbours run my life.

Grannarna. De flyttade in i somras, på våningen ovanför, lägenheten ovanför vår. Vi hade retat oss på de tidigare grannarna, de hoppade på golvet, sprang i trapphuset, skrek och tjoade, så när de flyttade kände vi en svag förhoppning om att saker och ting skulle bli bättre. Det blev det inte. Samtidigt blev det inte fullt så illa som vi befarade när de flyttade in. Då bar de upp elgitarrer, förstärkare och gigantiska högtalare. Dessa har lyckligtvis inte nyttjats så flitigt som vi fruktade, däremot är de av typen som talar högt, klampar med fötterna, möblerar om mitt i natten, samt att de har en liten hund som jagar tunga klot över golvet om nätterna. Och har Frank den dåliga smaken att vakna och gråta på natten hör vi dem demonstrativt resa sig ur sina sängar, svära och klampa runt irriterat på golvet, långt efter att barnskriken tystnat. Lagom stressande.

Dålig stämning.

Vet inte om ni märkte det, men det blev debatt om Tintin idag. DNs rubrik gormade om att Tintin skulle bort från Kulturhusets bibliotek eftersom vissa Tintin-serier ansågs rasistiska. Det blev genast storm i sociala medier, och kanske allra mest på mikrobloggen Twitter, där det är enklare än någon annanstans att skriva innan man tänker. Jag försöker vara så ödmjuk jag kan när jag skriver dessa rader, för jag tillhör skaran som varken tänkte eller läste klart innan jag rasade. Eller ja, rasade är väl att ta i en aning, tycker nog att jag höll en ganska sansad ton. Så här skrev jag:

"Att göra sig av med obekväma böcker kan aldrig någonsin vara en bra lösning. Vi bör lära av historien, inte förtränga den."

Det står jag fortfarande för. Men till saken hör ju att Kulturhuset knappast hade för avsikt att, vilket man lätt kunde tro efter en snabbläsning av pressens rubriker och ingresser, bränna alla sina Tintin-böcker på bål. Nej, de skulle helt enkelt flyttas från en avdelning på biblioteket till en annan. Från barnavdelningen till Serieteket, där ju en samling Tintin-serier inte alls är malplacerade. Detta hade framgått om jag läst hela artiklarna. Men det hinner jag sällan med under mina intensiva mornar där blöjbyte, grötkok och påklädning är av högre prioritet än omvärldsbevakning. När den mer nyanserade bilden av det hela sakta började framträda skyndade jag mig att göra avbön:

"Så har jag gått i fällan igen. Rasat utan att ta reda på alla fakta. Att jag inte lärt mig."

Jag kände mig skamsen. Därefter irriterad. Jag har läst journalistik, jag vet att både ingress och rubrik ska vara slagkrafriga, dramatiska och locka till läsning. Men i just det här fallet tycker jag de var direkt vilseledande. Jag kvittrade därför ut följande korta nödrop:

"Det är fult att låta sig bli vilseledd men ännu fulare att vilseleda."

Så, vad har vi lärt oss den här gången? Tja, läs artiklarna med ett mediekritiskt öga, läs framförallt rubriker och ingresser med ett ännu mer mediekritiskt öga, läs gärna en gång extra innan du tycker och två gånger extra innan du tycker offentligt. Det borde fler ta lärdom av.

För övrigt:

- Gestaltningen av svarta i "Tintin I Kongo" är uppenbart rasistisk.
- Hergés uppsåt behöver däremot inte nödvändigtvis vara rasistiskt, och som person var han förmodligen varken mer eller mindre rasist än någon annan på den tiden. Jämför gärna "Tintin I Kongo" med amerikansk tecknad film från samma tid - och ännu senare, där svarta framställs på än vidrigare sätt.
- Diskussion och kontextualisering (typ förordet till nyutgåvan av "Tintin I Kongo") borde alltid vara att föredra framför förbud. Även om just detta inte var aktuellt i det här fallet.

Inga revolutionerande åsikter kanske, men mina två cents.

All Tomorrow's Parties.

Jag har planerat att äntligen köpa den där fair isle-tröjan. Det blir ingen väst, det blir en tröja, för hur ofta bär jag väst eller slip over egentligen? Fair isle är tydligen inne i år, och det känns lite segt. Jag har ju velat ha en i flera år, nu kommer jag bara vara ännu ett fair isle-mönster i massan, tänker jag. Och så fort tanken är färdigformulerad så skäms jag. Vad är det för problem egentligen? Jag slår upp tidningen varje dag och ser hur mycket värre större delen av jordens befolkning har det. Jag läser den här bloggen, och vill bara gråta över hur orättvis den här skitvärlden kan vara ibland. Och jag går och retar mig på att ett stickmönster har förlorat sin cool. Larv.

Jag borde naturligtvis, om nu något prompt ska köpas, köpa Nina Björks "Lyckliga I Alla Sina Dagar", ge lite bränsle till den där flämtande lågan som brann så starkt förra hösten, börja leva lite mer som jag lär igen. Men förmodligen köper jag både och, både tröjan och boken. Och förmodligen förändras jag inte så mycket som jag skulle önska, förmodligen blir hösten fylld av jobb och skivköp, och förmodligen har vi innan årets slut ett nytt golv i köket.

Allt det där är ju också livet.

Donovan - Donovan In Concert.

Liveskivor står inte högt i kurs hos mig. Konserter ska upplevas på plats eller inte alls, kan jag tycka. Konsertvideos finner jag för övrigt också rätt ointressanta (förlåt alla fina människor som postar trevliga liveklipp på sina bloggar!) såvida det inte rör sig om konserter jag faktiskt sett och vill återuppleva. Men Donovans "Donovan In Concert" köpte jag, framförallt kanske för det fina omslaget, men också för att Donovan kändes som en artist som borde funka rätt bra även på liveskiva. Och det gör han också. "Donovan In Concert" är faktiskt lite vassare än det mesta andra jag hört av honom. Det är en oerhört fin skiva. Så behagligt återhållsamt svängig och ljummet jazzig. Som en liten förnimmelse av våren att plocka fram närhelst en sådan förnimmelse kan behövas. En regnig fredagskväll i september till exempel.