Velocette - Fourfold Remedy.

"Velocette" - bandnamnet stod nedskrivet, bara ett av många, i mitt gamla anteckningsblock, det anteckningsblock där jag skrev ner band, skivor, filmer och böcker som verkade värda att kolla upp. Just det här anteckningsblocket har varit försvunnet i säkert tio år, men jag minns ändå flera av de namn som stod nedskrivna där, och Velocette var alltså ett av dem. Jag hade hört dem på P3 Pop som jag lyssnade på slaviskt, och även om Velocette kanske inte var något som direkt golvade mig så lät det bra nog för att sparas någonstans i medvetandet. Vem vet när jag skulle kunna få användning för dem?

Så hittar jag skivan "Fourfold Remedy" i en skivback på Myrorna. Först bläddrar jag förbi den. Omslaget skvallrar inte direkt om att det är storslagen twee vi har att göra med, det ser snarare ganska grungigt ut, med pissgula nyanser och ett omslagsfoto föreställande ett par suspekta flaskor. Men storslagen twee är det alltså. Det låter ungefär som om sångerskan i Lush backats av en producent med Phil Spector-ambitioner. Inte för att det direkt låter wall of sound, men det är mycket ljud, många instrument. Det låter intensivt, men aldrig ofokuserat. Melodierna står alltid i centrum. Och det är trevliga melodier. Fortfarande kanske inget som golvar mig, även om det är bra nära i ett par låtar.

The Amazing och Alice B, live på Studion.

Jag var på Studion, Kulturhuset igår kväll, för att kolla på The Amazing. Det var fyra akter som spelade, men det var egentligen bara The Amazing jag var intresserad av. Jag är väldigt förtjust i deras debutskiva, som nog är en av de jag lyssnat allra mest på sedan jag köpte den vintern 2009, så jag tyckte verkligen det var på tiden att få uppleva deras svävande folkrock från en scen. De övriga artisterna hade jag ett mer svalt intresse för; Solen, Alice B och så något norskt skaband som jag inte ens minns namnet på. Solen hade redan spelat när vi kom dit, så jag kan inte säga så mycket om dem, däremot spelade Alice B när jag varit på plats i någon timme, och hennes konsert var verkligen något extra. Cynikern i mig sparkade bakut åt hennes hjärtat på utsidan-texter och enkla men drivna gitarrpop ("en svensk Patti Smith", tänte jag, "Håkan Hellström för folk som vuxit upp med Håkan Hellström istället för med Morrissey" tänkte jag) men det var så förbaskat skört, vackert, intensivt och stolt utfört att jag efter några låtar fann mig själv rörd till tårar. Cynikern i mig blev fullständigt övermannad.

"Det här är så mycket bättre än det har någon rätt att vara", sa jag till min bror mellan två låtar, och efter konserten kom en dam i femtioårsåldern fram till mig och ville veta vad jag menat med det. Hon hade stått precis bakom mig och hört det jag sa.
"Det var fantastiskt bra", sa jag. "Men det påminde mig väldigt mycket om det jag lyssnade på för ungefär tio år sedan, och jag trodde jag var färdig med den sortens musik. Jag blev överraskad av hur berörd jag blev av det", förklarade jag. Det slog mig senare att damen kanske var Alice B:s mamma. Jag skulle vilja lägga till några rader till den förklaringen. För det var något med Alice B som påminde mig om en enklare, svårare och vackrare tid. En tid då det fortfarande fanns något som kallades för "vackra förlorare", en tid då det viktigaste av allt inte var att vara lyckad eller att vara en entreprenör. Jag hoppas så innerligt att Alice B kan slå stort, att det finns en plats för hennes vackra, varma och välkommet ironibefriade popmusik i den här galna tiden vi kallar samtid. Det vore onekligen hoppingivande.

The Amazing då? Ja, tyvärr var det faktiskt lite av en besvikelse, och vi gick efter tre låtar. Det var lite för mycket strul med mixningen, lite för mycket svammel mellan låtarna, och det som kunde ha blivit en väldigt fin och stämningsfull konsert blev istället något ganska ofokuserat och pratigt. Men det kanske tog sig efter att vi gått, vad vet jag?

America.

Älskar texter som denna, som gör att jag får upp ögonen för juveler i skivsamlingen som jag tidigare missat. Jag har naturligtvis hört Simon & Garfunkels "America" tidigare, men aldrig verkligen lyssnat på den. Det är ju en fantastisk låt, egentligen, och den fick därför en hedersplats i morgonens iPod-playlist. Och vilken text!

The Picture Of Dorian Gray.

Att skriva ut något är alltid ett mindre projekt. Alltid är det något som går fel. Exempelvis kan en färgpatron vara uttorkad, vilket ger alla utskrifter en grönaktig ton. Man kan också lägga fotopappret åt fel håll så bläcket inte fäster, utan istället flyter runt tills bilden är fullständigt oigenkännlig. Något här får mig att tänka på Oscar Wildes "The Picture Of Dorian Gray". Bilden fortsätter förvridas, Frank fortsätter vara den han är. 

Jag har tidigare fått banning för att jag börjat prata om hösten redan i augusti - det är ju en sommarmånad! - men nu går det inte att hålla tyst längre. Man ser höstens närvaro överallt. I löven som redan börjat falla, i rönnbären som hänger i rodnande klasar, och i de ljumna vindar som känns som sarkasmer, fyllda som de är med kyliga undertoner. Och som vanligt välkomnar jag hösten. Åtminstone de första månaderna. Snöslask, kala träd och att fylla trettioett, allt det där som kommer i höstens fotspår, det kan jag klara mig utan. Men det som står precis vid dörren och stampar; bring it on.

Det här är också en höst som känns lite som barndomens höstar; skolstart, nya rutiner, allt det där. Jag ska tillbaka till jobbet på allvar i september, och det känns... märkligt. Både bra och dåligt. Fantastiskt skönt att få komma iväg och träffa vuxna människor om dagarna, men också sorgligt att lägga den här epoken bakom sig. En klyscha, men det känns verkligen som igår jag satt här och skrev om hur skönt det skulle bli att få vara ledig ett år, att bara få tillbringa dagarna med sitt barn. Sjätte september fyller han två. Tiden går. Och det är också sorgligt, förstås. Och fint.

Det har varit ganska jobbiga dagar, eller egentligen, ganska jobbiga nätter, den senaste veckan. Frank vaknar och är rädd, flera gånger per natt, och sedan vaknar han för dagen mellan klockan fem och sex, vilket är alldeles för tidigt även när natten varit okej. Så tidig morgon i kombination med en bedrövlig natt är förödande. Vad gör man? Det är väl bara att vänta ut det, antar jag.

I morse trotsade vi tröttheten och tog bilen till Vinterviken och Bondens Marknad. Vi köpte honung, sallad, bönor, bröd, blåbär, paprika och vitlök. Det var svindyrt, förstås, men man betalar väl dels för smaken, dels för upplevelsen. Hade jag obegränsad budget skulle jag handla all min mat på det här sättet. Aldrig mer behöva trängas i gångarna på Willys eller Coop. På kvällen lagade vi varma smörgåsar med rostad paprika, vitlök och olivolja. Parmesan på toppen, ett glas rött till. Gudomligt gott.

I övrigt: tröttheten tillåter inte så många utsvävningar, men jag läser Lukas Moodyssons "Tolv Månader I Skugga", som är fin och melankolisk, jag lyssnar på mina nya vinyler (se förra blogginlägget) och kanske allra mest på Anna Von Hausswolffs "Ceremony", som är årets hittills bästa skiva. Mer om den någon annan gång.

Gårdagens vinylfynd.

Nitton skivor, tjugo kronor styck. Jag är nöjd. Mest nöjd, kanske, med Tim Hardin-skivan. Nu har jag att lyssna på ett tag. För övrigt tycker jag det är på tiden att mitt ofrivilliga blogguppehåll får ett slut.

Läslistan.

Böcker jag vill/ska läsa. Listan uppdateras kontinuerligt.

Georges Bataille - Ögats Historia
Sean Body - Wish The World Away: Mark Eitzel & The American Music Club
Bill Callahan - Letters To Emma Bowlcut
Raymond Carver - What I Talk About When I Talk About Love
Jennifer Egan - Huliganerna Kommer På Besök
Warren Ellis - Planetary
Johan Jönson - med. bort. in
A.L Kennedy - The Blue Book
Jack Kerouac - På Drift
Jack Kerouac - Big Sur
Karl Ove Knausgård - Min Kamp 2
Karl Ove Knausgård - Min Kamp 3
Karl Ove Knausgård - Min Kamp 4
Malcolm Lowry - Under Vulkanen
Lukas Moodysson - Tolv Månader I Skugga
Laurie Penny - Penny Red
Gun-Britt Sundström - För Lydia
Rob Young - Electric Eden: Unearthing Britain's Visionary Music