Harry Martinson och vinylskivorna.

"Den goda cigarren däremot, den krävde sin tid, krävde samling och lugn. Den höll lasten själv inom tillbörliga gränser, just genom den ritual den krävde för att dess njutningsvärde skulle bli det bästa möjliga".

Harry Martinson jämför cigaretter och cigarrer i "Vägen Till Klockrike". Det första som slog mig var att det påminner väldigt mycket om jämförelsen mellan vinyl och cd/mp3.

Ett gäng skivor.

The Aislers Set - How I Learned To Write Backwards
Wild Beasts - Smother
Ballboy - A Guide For The Daylight Hours
Bryan Ferry - These Foolish Things
The Grand Opening - This Is Nowhere To Be Found
The Grand Opening - In The Midst Of Your Drama
Emmylou Harris - Hard Bargain
Liz Phair - Exile In Guyville
Early Day Miners - All Harm Ends Here
Nick Lowe - Jesus Of Cool
Rufus Wainwright - All Days Are Nights: Songs For Lulu
Elliott Smith - New Moon


Ja, det här är de nya skivor jag har lyssnat på de senaste veckorna. Eller lyssnat och lyssnat, rätt mycket har passerat genom högtalarna/hörlurarna, vidare genom öronen och huvudet, utan att lämna något bestående intryck. Inte för att det är dålig musik (åtminstone inte i majoriteten av fallen) utan för att jag helt enkelt haft lite för fullt upp, koncentrerat mig för lite, i många fall inte ens lyssnat igenom hela skivan. Ska man se det från den mörka sidan så är det här en oroande i trend i mitt musiklyssnande, vilket trogna läsare läst både en och två gånger. Ska man se det från den ljusa sidan har jag en väldig massa fina skivor att lära känna bättre i framtiden.

Isn't it ironic?

Tidigare ikväll: Mikaela och jag enas om att det är betydligt lugnare och behagligare att åka tunnelbana sedan vi flyttade till Hökarängen.

Nyss: jag läser att det tillfälliga stoppet i tunnelbanan berodde på att Hökarängens t-banestation bombhotats.

--

Solen skiner, men det är svinkallt ute. Jag har ingen lust alls att gå ut. Jag har just fyllt i ännu en intresseanmälan till förskola (eller i det här fallet, föräldrakooperativ - desperationen > varningarna i "Mats Kamp") och tycker jag förtjänar att stanna inne med mina nya Rufus Wainwright-skivor, men min rastlösa son verkar tycka annorlunda.

Återstoden av veckan kommer bli händelserik. Ikväll spelar Differnet med Stig Larsson på Debaser, och jag tänkte försöka pallra mig dit, efter ett besök på Serieteket där David Liljemark har någon slags releasefest. Eller ja, ambitionen är att gå på båda. När tiden är inne lockar förmodligen soffan mer. Den som lever får se.*

Imorgon har vi barnvakt och äter middag på Mäster Anders. På fredag blir det jobb och därefter Gröna Lund med arbetskamraterna.

Ett lager färg återstår innan vi kan börja lasta böcker i våra bokhyllor. Eftersom jag, som tidigare nämnt, älskar att ställa saker i hyllor, ser jag fram emot det. Kanske har Mikaela rätt, kanske är det bibliotekarie jag borde utbilda mig till?

*UPDATE! Det blev soffan.

Vad jag älskade (och hatade) med "Vad Jag Älskade".

Oj, det var länge sedan jag maratonläste en bok så som jag läste Siri Hustvedts "Vad Jag Älskade". Den var verkligt svår att lägga ifrån sig, och ovanligt enkel att plocka upp. Det var exempelvis inga som helst problem att läsa en sida under den tid det tar för ett barn att klättra upp i en rutschkana och åka ner för den. Den var enkelt med effektfullt berättad, och utan att avslöja för mycket av handlingen kan jag berätta att den bitvis berörde som en korkskruv i hjärtat. Det finns partier som är direkt uppslitande, särskilt, tror jag, för läsare som har barn.

Det är också en ganska schizofren roman. Den rör sig från bitterljuv skildring av två akademikerfamiljers tillvaro under sent 70-, tidigt 80-tal i New York, till en berättelse om sorg och hur den sliter sönder dessa familjer, till en febrig paranoiathriller av den sort Bret Easton Ellis ständigt återkommer till. Det finns också partier som påminner mig Hustvedts make Paul Auster. Jag kan inte bestämma mig för om den här spretigheten är en svaghet eller en styrka. Klart är att romanens sista del är mer intensivt spännande än de flesta "deckare" jag läst, men jag tänker också att det känns lite som tre väldigt olika böcker som bakats ihop till en. Det är fascinerande, men inte nödvändigtvis något positivt.

Jag kan räkna upp fler brister: huvudpersonen känns aldrig riktigt verklig. Han glider runt som ett genomskinligt skiffer genom berättelsen. Han verkar aldrig riktigt vilja något, och förutom i de allra mest upprivande sorgliga scenerna i början av andra delen verkar han aldrig riktigt känna något heller. Leo Hertzberg är mer en berättarröst än en karaktär, och det är nog inte riktigt meningen.

Och ändå har jag svårt att släppa taget. Det var något med "Vad Jag Älskade" som verkligen bet sig fast.

Dagar som kommit, dagar som gått.

Vi är inflyttade nu, sedan lite mer än en vecka tillbaka. Hela flyttlördagen ägnade vi, förutom då själva flytten, åt upppackning, medan Frank sov över hos sin mormor och morfar. Vi avrundade med grekiskt på kolgrillen i Hökarängen centrum. Vi var uppenbarligen inte riktigt önskade av det lokala hänggänget. Middagsgäster innebar att de behövde dämpa sig, och det hade de alls ingen lust med. Vi undviker nog det stället i fortsättningen.

I övrigt har det varit soliga och ganska lugna dagar. Vi har varit för utmattade för att orka lägga någon större energi på att tömma de bananlådor som står uppställda mot två av vardagsrummets väggar. De innehåller mest skivor och böcker, och vi kan leva utan dem i ett par veckor till. Istället har vi låtit det få bara vara vardag. Lagat mat, handlat, utforskat Hökarängen med omnejd, sett på film, läst, sovit.

Jag har jobbat en del också. Några timmar här, någon dag där. Med arbetspassen utspridda på det viset blir de faktiskt riktigt trevliga. Det är kul också att få en anledning att åka in till stan ibland. Se lite folk, leta lite skivor i second hand-backar. Nej, jag växer nog aldrig ifrån det.

Veckans trevligaste dag var helt klart torsdagen. Fick ett SMS från min gamle vän Stefan, som ställde ut foton på ett galleri på Hornsgatan. Jag masade mig dit efter jobbet, upplevde lite kultur för första gången på vad som känns som evigheter. Stefan och jag tog varsin öl på Mariatorget, och sen åkte jag iväg till Björkhagen för att plocka upp ett par skivor jag ropat in på Tradera någon vecka tidigare. Skivsäljaren visade sig vara av den trevligare sorten, och jag blev kvar ett par timmar, drack kaffe och snackade musik och småbarnsliv.

Så helgen: loppis i Årsta. Två skivor och en bok. Maratorntittande på The Wire säsong 2. Finöl och oliver på balkongen. Sandlådan i parkleken runt hörnet. "Vad Jag Älskade". Bristande inspiration.

Skivor, veckorna som gått.

The Primitives - Lovely
Tape - Milieu
Jim White - No Such Place
Jonathan Richman - You Must Ask The Heart
Jackie DeShannon - The Very Best Of Jackie DeShannon
Woods - Songs Of Shame The Primitives-skivan (som jag tills nu alltid trott hette just "The Primitives", men som alltså heter "Lovely") har jag haft på vinyl sedan tidigt 2000-tal, men eftersom den har ett hack mitt i bästa spåret, "Crash", köpte jag den på cd också. Trevlig pop, mitt emellan Blondie och Jesus & Mary Chain. Ibland briljant, men ändå inte en skiva jag lyssnat sådär jättemycket på.

"Milieu" har jag velat ha ända sedan jag köpte föregångaren "Opera" hösten 2003. Har nog haft den på mp3 vid något tillfälle också. Tape är alltid fina. Egentligen en skiva som är värd bättre än att upptäckas i ett brus av annan musik. Den förtjänar min fulla uppmärksamhet. En dag ska den få det.

Jim White. Näe, jag vet inte. Jag gillar förvisso americana, men det här är lite för bredbent. Det tyckte jag även om den förra White-skivan jag köpte, så varför köpa "No Such Place" också? Fan vet.


"You Must Ask The Heart" däremot, är briljant, förstås. Det var så länge sen jag köpte en Jonathan Richman-skiva att jag nästan glömt bort hur makalös han kan vara. Det är något med hans röst som direkt försätter mig i ett speciellt tillstånd, ett lyckligt tillstånd. Jag blir sprittande glad, samtidigt märkligt lättrörd och liksom... tagen. Den här skivan har ett par riktiga pärlor. Den banala men genialiska "Just Because I'm Irish", den överlyckliga tolkningen av Tom Waits sorgliga "Looking For The Heart Of Saturday Night", Den Där Mary-klassikern "Let Her Go Into The Darkness" och "City Vs. Country" som sammanfattar mina känslor kring stadsliv kontra lantliv med exakt precision:

"I want to live close to downtown to be near my friends
I want to be close to them,
And still be out by the trees and the wind
Havin' both will be hard to find I'm sure,
But then ain't that the way of the world,
I want the city but I want the country too."

En samlingsskiva med Jackie DeShannon blev det också. Lyssnat lite för lite för att bilda mig någon rättvis uppfattning, men det låter som klart habil soft pop, väl värd att lyssna mer på. Fina Byrds-gitarrer i "When You Walk Into The Room".

Sist men inte minst Woods, som jag varit nyfiken på ett bra tag utan att kika närmare på. Nu blev det tre skivor på en gång. "Songs Of Shame" är inte alls dum. Ganska ofta, framförallt kanske i "The Number", är det här som en påminnelse om exakt varför jag föll så hårt för lo-fi-soundet för några år sedan.