Min påskafton.

Jag var i Hökarängen, i nya lägenheten, ensam. Jag renoverade skafferiet. Först målartvätt, sen fuktig trasa, och sist vit färg. Jag tog pauser. Åt smörgåsar, åt banan, drack en folköl. Men inga ägg. Fortsatte måla och lyssnade på skivor i iPoden. Efter att halva skafferiet var färdigt för den här gången (det lär behövas ett lager färg till för att det ska se bra ut) kallade jag det en dag och gick ut i vardagsrummet. Det är helt tomt, sånär som på en bäddad madrass och en gammal laptop. Jag kröp ner på madrassen och tittade på "Seven", som jag inte sett tidigare. Rätt bra. Oroade mig lite för att kombinationen otäck film + mörk och tom lägenhet kanske inte var den bästa, men jag tog mig igenom filmen utan problem. Efteråt tände jag ett ljus och låg och läste en stund i lågans sken, innan jag somnade. Jag sov skönt, en sömn obruten av barnskrik. På morgonen målade jag färdigt de sista hyllplanen i skafferiet innan jag tog bussen tillbaka till Högdalen.

Dagens skiva #36.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Taken By Trees - East Of Eden

Sa jag inte att det skulle bli mer Concretes-relaterat? Inför enspelningen av "East Of Eden" reste Victoria Bergsman till Pakistan, och skivan spelades in tillsammans med lokala folkmusiker. Men det vet ni redan. Eftersom skivan har några år på nacken och dessutom var ganska omskriven när den var aktuell, vet ni säkert också hur resultatet blev. Fantastiskt vacker musik. Framförallt inledningsspåret, "To Lose Someone", men också de två inslagen av något som påminner om gammelsvenska folkvisor, "Tidens Gång" och "Bekännelse". Där låter Taken By Trees mer Anna Järvinen än Anna Järvinen själv.

Dagens skiva #35.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Sparklehorse - Dreamt For Light Years In The Belly Of A Mountain

Ett av de, för mig, mer drabbande artistbortfallen de senaste åren är Mark Linkous, som tog sitt liv i mars för två år sedan. Jag håller Sparklehorse samlade produktion minst lika högt som Elliott Smiths, om man nu ska jämföra med någon som verkat i samma genre (och haft ett liknande livsöde). Bortsett från samarbeten med Fennesz, fina "In The Fishtank 15" och med Danger Mouse; "Dark Night Of The Soul", som jag ännu inte hört, är "Dreamt For Light Years In The Belly Of A Mountain" Sparklehorse sista skiva. Och det är en värdig avskedskiva, värdig utan att vara anmärkningavärd. Som gammal vän av Sparklehorse känner man igen sig. Det är samma spröda, samtidigt överdådiga produktion, samma framviskade vaggvisor parat med fräsande punkattacker. Ingen större skillnad mot tidigare skivor, på gott och ont. Mest gott, förstås. Man tyckte ju om Mark Linkous som han var. Jag hade önskat mig minst fyra skivor till, exakt som denna.

Långfredag.

Vi är just hemkomna från Hornbach, där vi köpt snickerifärg. Utanför fönstret växlar det mellan snöstorm och snöslask. En omelett är på gång. En skiva spelar. Natten förflöt för första gången på en över en månad utan avbrott. Jag vaknade automatiskt vid fem och var tvungen att kolla så Frank andades - han brukar ju höra av sig ett par tio gånger per natt annars... När jag hörde hans tunga snarkningar kröp jag ner igen och sov någon halvtimme till. En bra natt. Och än så länge en bra långfredag. Det behövdes.

För några år sedan satt jag på balkongen och drack vin i eftermiddagssolen på långfredagen. Det kan man inte riktigt tro idag.

Dagens skiva #34.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Kelley Stoltz - Crockodials

Vad har ni för relation till Echo & The Bunnymen? Min kunde vara bättre. Jag har aldrig riktigt hittat in i deras snårigt svulstiga postpunkvärld. Britpopiga "What Are You Going To Do With Your Life" är den skiva jag oftast återkommer till. Då har jag ändå gett både "Ocean Rain" och "Crocodiles" ett rätt stort antal chanser.

Kelley Stoltz verkar ha ett mer intimt förhållande med "Crocodiles". "Crockodials" är nämligen "Crocodiles" rakt av, men i Stoltz tappning. En coverskiva helt enkelt.  Lite skramligare, lite mer lo-fi, men inte tillräckligt olikt för att jag ska hitta in i låtarna i de här tolkningarna heller. Synd. Jag hade ju hoppats på något i stil med Pavements version av "The Killing Moon"...

--

Allt det här man vill göra.
Samtalen man vill ha med goda vänner.
Filmerna man vill se.
Böckerna man vill läsa.
Skivorna man vill lyssna på under långa promenader i vårsolen.
Istället: natt efter natt av vakenhet och lyssnande till det ständiga vaknandet, skrikandet, gnölandet.
Natt efter natt av sömnlöshet.

Och så tankarna:

Det där du ville göra.
Det kan du inte göra.
Du fick det här istället.
Det här är ditt liv nu.

Dagens skiva #33.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Monty - 2010

Ibland snubblar jag över en relativt omskriven och färsk (läs: nyutgiven) skiva i någon reaback, och kan inte låta bli att köpa den, även om den egentligen inte intresserar mig överhuvudtaget. Det är som en sjukdom. Eller så är det någon fåfäng vilja att hålla mig ajour med min samtid som får mig att göra det. Det är onödigt, oavsett vad. Samtiden är inte en tid för mig, och jag skulle aldrig ha betalat mer än tjugo kronor för Montys "2010". Det är säkert inte en dålig skiva, den har säkert kvaliteter som jag inte kan ana. Det är slickt, säkert snyggt producerat (jag lyssnar liksom inte efter sånt, så jag vet inte). Soulpop på svenska med sliskiga vocoders och andan i halsgropen. Det är den där sortens skiva som får recensenterna att skrika "ORUP!" som om det vore ett positivt laddat superlativ. Absolut ingenting för mig.