Dagens skiva #32.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Lone Pigeon - Cakemonth - Time Capsule (cd 6 av 7)

Jag har levt med Lone Pigeon-boxen i lite mer än fyra månader nu, men tyvärr inte gett den i närheten av den uppmärksamhet den förtjänar. Dock tillräckligt för att se att det finns två sidor av Lone Pigeon. En knasig experimentell sida, som är mer intressant än bra (även om den ibland får ur sig bra låtar den med). Och en mer traditionell sida som skapat några av de mest hjärtknipande små folkballader jag någonsin hört. Det finns exempel på låtar där hans två sidor möts med fantastiska resultat ("Rox", för att nämna en), men också en del exempel på fina låtar som förstörs av för mycket... kackel.

Just "Cakemouth" är tyvärr full av exempel på det där sistnämnda. För lite fokus, lite för ofta. "The Misanthropist" är ett fint, sorgset och illa inspelat litet pianostycke, omöjligt att inte älska. Men en (1) fin låt av 23 gör tyvärr ingen skiva.

Dagens skiva #31.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: VA - Son Of Fading Yellow, Volume 3

En bonuscd-r som följde med den senaste volymen av barockpop-samlingen Fading Yellow jag köpte. Jag trodde att den här samlingen innehöll låtar som inte riktigt höll måttet för att få vara med på de "riktiga" Fading Yellow-skivorna, men där trodde jag verkligen helt fel. Och här finns ju massor av godbitar. Trader Hornes "Here Comes The Rain" som Ladybug Transistor spelat in en lysande cover på. West, med "Sad About The Times", en låt som utan problem hade platsat på The Clienteles "God Save The Clientele". Nu har jag bara nämnt två låtar, men hela skivan är fylld med mer eller mindre fantastisk pop någonstans mellan barock och folk. En mycket trevlig överraskning.

Ingen vill veta vad jag köpt för tröja...

...men jag visar den ändå, för jag tycker den är ganska fin faktiskt. Det är svampar på den. Jag gillar svampar. De får mig att tänka på skogen, och de får mig att tänka på omslaget till Sagor & Swings "Melodier Och Fåglar". Egentligen är jag väl för gammal för t-shirts med tryck, men för en liten stund kan vi väl låtsas att så inte är fallet?

Funny Ha Ha.

 Mublecore. Jag älskar genren i teorin. Den har ju trots allt tagit avstamp i den samlade produktionen hos favoritregissörer som Woody Allen och Richard Linklater. Men i praktiken har jag tvingat mig igenom lite för många filmer med ändlösa dialoger bestående av en procent substans och 99 procent "er... like... you know... whatever... I dunno..." Och jag börjar känna mig ganska mätt.

Ändå kan jag inte helt avfärda Andrew Bujalskis mumblecoreklassiker "Funny Ha Ha". Visst, den är ganska ofta irriterande (karaktären Alex... herregud, jag satt och väntade på att något skräckfilmsmonster ur någon helt orelaterad film skulle dyka upp och slita honom i stycken. Inte överraskande spelar skådespelaren också gitarr i det lika irriterande bandet Bishop Allen...) ganska ofta också frustrerande (den ska röra sig långsamt, och dialogerna ska ta tid, men stundtals blir det bara plågsamt).

Men den är ju faktiskt enormt träffsäker. Det märks att Bujalski studerat sina "Slacker" och "SubUrbia" noga. Och om någon monterat upp en kamera och filmat mitt liv åren mellan 18 och 22 hade det sett ut ganska exakt så här. Avslagna fester, dålig mat, hopplösa dejter, samtal om ingenting, plågsamt påtvingat umgänge, ljudliga suckar, himlande med ögonen och stirrande i taket - ett liv som bara pågår. Pågick.

Dagens skiva #30.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Lykke Li - Youth Novels

Den här skivan var jag egentligen totalt ointresserad av. Tänkte att det var typisk svensk blogghype. Här i förrgår, borta dagen efter, totalt olyssningsbart idag. "Youth Novels" bara slank med när jag köpte andra skivor jag hade större förväntningar på. För att den var billig. Men den är faktiskt inte helt dum. Inte en skiva jag kommer minnas på min dödsbädd kanske, men den har ändå något. Något jag gillar. Det är fraseringarna. Hur hon sjunger "dance". Den där näpna blygheten som man annars bara hör i The XX och Young Marble Giants musik. Den är rätt fin.

Sista veckan i mars, första dagen i april.

Idag, den första april, är en mellandag. Ett vitt hål i almanackan som inte fylls med någonting alls. En totalt menlös dag. Imorgon hämtar vi ut nycklarna till nya lägenheten, och åker sedan dit med tumstock och kamera. Planerar. Men idag gör vi ingenting. Himmelen utanför fönstret är vit. Det är kallt, men inget faller. Som om allt stod stilla.

Vi skrev kontraktet i onsdags. Vi åkte in några timmar i förtid, firade med buffé på Hemma Hos Seyhmus och släpade sedan barnvagnen uppför Skinnarviksberget tills Frank somnade. Då slog vi oss ned en stund i Ivar Los park, där vi njöt av utsikten över det kylslagna Stockholm. Svunna är de tider då en statarson kunde bo med den här utsikten... Det korta besöket gjorde mig så inspirerad att jag började läsa Ivar Lo-Johanssons "Analfabeten" redan samma kväll.

 

 

Igår jobbade jag. Det var alldeles tomt på kontoret, inte en själ inom synhåll. Först när jag skulle gå visade det sig att jag inte varit ensam. I något undangömt skrymsle hade en kollega jag aldrig träffat förr suttit och jobbat. Jag gick efter tre timmar. Då hade jag besvarat cirka sextio mail och lyssnat igenom tre och en halv skiva. Jag tog en promenad till Sergels Torg. Det snöade. Gick in på Kulturhuset, Biblioteket, Stadsmissionen. Jag iakttog utan att medverka, annat än när jag sökte efter A.L Kennedys "The Blue Book" i datorn, och såg att den fanns inne, men på helt andra bibliotek. Människor surrade, barn lekte, clowner uppträdde. Jag gick ut på Drottninggatan och till Bengans. Frågade efter Julia Holters "Ekstasis", men den fanns inte inne. Köpte istället Neil Youngs "Zuma" för sextio kronor.  Gick vidare. Åt en kebabtallrik, fast jag borde låtit bli. Därefter var det dags att åka hem.

Jag tog omvägen genom Gamla Stan, och mötte en gammal nemesis, en högfärdig profil på det saligt insomnade musikforumet jag en gång i tiden ägnade på tok för mycket tid åt. Vi har aldrig träffats, han och jag, men jag kände ändå igen honom. Han mötte min blick. Kände han igen mig också? Förmodligen inte. Han märkte nog bara att jag tittade.

På stationen var det åtta minuter kvar tills mitt tåg skulle gå, så jag satte mig ner och försökte läsa. I periferin stod en påtänd man och riktade vingliga karatesparkar åt mitt håll, försökte uppenbarligen verka hotfull eller provocera fram bråk. Jag ignorerade honom, och hoppades att han skulle lämna mig ifred. Han gick fram till kanten av perrongen och pissade på spåret, vinglade sedan iväg till en soptunna och sparkade till den så det dånade. En äldre man kom upp från biljetthallen, och knarkaren gjorde ett utfall med knytnäven mot honom så han höll på att ramla baklänges av förskräckelse. Då tröttnade jag och ringde polisen. Innan någon hann komma hade den påtände försvunnit med ett tåg mot Skarpnäck. Mitt tåg kom en minut senare. Jag lämnade det hela bakom mig.

På biblioteket i Högdalen såg jag till att beställa in "The Blue Book", och jag köpte också ett gammalt låneex av Stig Larssons "Komedin I" för en femma. Sen gick jag hem.

Nu: kaffe.

Dagens skiva #29.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Jay Bennett - The Beloved Enemy

Jag borde kanske inte gilla det här. Jay Bennett har en röst gör att orden låter som låter som något en gravt bakfull Bruce Springsteen skulle kunna hosta upp, och hans låtar är lite all over the place. Men det är något väldigt rörande över Jay Bennetts trasiga countryrock. Den påminner mig stundtals om Paul Westerbergs sorgligaste stunder. Loserromantik, på rätt sida av patetikens gräns. Jag är, mot bättre vetande, svag för sånt. På väg till jobbet en blygrå, snöig dag i slutet av mars är det här faktiskt en ganska drabbande skiva.