What are you going to do with your life?

De senaste veckorna har den briljant titulerade Echo & The Bunnymen-låten "What Are You Going To Do With Your Life" snurrat i huvudet, om och om igen. Jag har inte alls lyssnat på den. Minnet av den har varit fullt tillräckligt, ett ständigt rullande ljudspår till tillvaron. Vad ska du göra med ditt liv?

Fan vet.

När jag flyttade till Stockholm sommaren 2006 var att bo i Stockholm ett självändamål. Jag la alla karriärplaner i malpåse. De journalistikstudier jag ägnat åren 2003 - 2005 åt förträngde jag. Det viktiga var nu att ha ett jobb och kunna stanna kvar i huvudstaden. Ett jobb fick jag. Och på det jobbet blev jag kvar. Till en början trivdes jag, kanske inte med arbetsuppgifterna, men jag gillade mina närmaste kollegor. Vi hade kul tillsammans. Lönen var långt ifrån den bästa, men den var tillräcklig. Jag klarade mig. Och med den tryggheten kunde jag koncentrera mig på den ständiga jakten på boende, som var den del av vardagen under mina första år i Stockholm. När jag till slut tröttnade på det köpte jag en liten bostadsrätt i Mälarhöjden. Lönen åts då fullständigt upp av räntor. Det var dags att hitta ett annat, mer välbetalt jobb.

Och jag hittade det, efter några månader. Samma arbetssysslor men högre lön. Och där har jag blivit kvar, under olika anställningsformer, sedan 2008. Min relation till jobbet har varit långt från okomplicerad. Det är en yrkesroll jag egentligen har svårt att se mig själv i, så långt ifrån min person, mina intressen och värderingar man överhuvudtaget kan komma. Det genererar bröd på bordet, men mer är det inte. När jag gick på pappaledighet i september var det med ambitionen att, förutom att umgås med min son, ägna året åt att fundera ut i vilken riktning jag ska röra mig framöver.
Att dricka öl och köpa skivor är inte tillräckligt längre.
Nånting måste hända.
What are you going to do with your life?

Jag har funderat mer och mer på det där med journalistiken. Det finns vissa minnen och erfarenheter av min tid i journalistskrået som får mig att dra mig från det. Det är också så att min långa frånvaro därifrån har sänkt mitt självförtroende, och säkerligen också, till viss del, även min förmåga. Jämför jag det jag skriver idag med det jag skrev då ser jag en klar försämring. Jag har blivit svamligare, mer omständig, har svårare att hitta orden jag söker. Samtidigt: jag dras till den journalistiska miljön. Jag saknar diskussionerna som kunde uppstå på redaktionen, eller, för all del, i klassrummet. Jag saknar att arbeta med ett hantverk, vilket ju skrivandet faktiskt är. Och jag saknar framförallt ett arbete där jag ständigt får fördjupa mig i dagsaktuella frågor, hur banala de än må vara.

Kanske måste jag inte fokusera på själva reporterrollen? Kanske kan jag sikta på en karriär som redigerare?

Igår laddade jag ner en trialversion av Adobe InDesign. Jag ska försöka fräscha upp mina kunskaper så gott jag kan. Så här långt har det varit fantastiskt roligt, och jag var inte alls så ringrostig som jag fruktade. Kanske läser jag en kurs nästa vår, kanske börjar jag söka vikariat eller praktik direkt. Det finns flera vägar in. Att bygga upp modet och självförtroendet är bara början.

Det var länge sedan jag kände mig så här inspirerad.
Ett gott tecken.

Mina drömmars kaffe.

Sedan jag första gången vågade mig in i den lokala kaffebutiken för ungefär ett år sedan, har jag varit på konstant jakt efter ett kaffe att verkligen kalla mitt eget. Jag hade redan vid första besöket en vag uppfattning om hur detta kaffe skulle smaka. På en julfest för några år sedan drack jag ett mörkt och mustigt kaffe som smakade himmelskt. En nötig mörkrost som jag tyvärr aldrig kom mig för att fråga serveringspersonalen om.

Nu tror jag att jag har provat mig igenom hela sortimentet, och även om jag tyckt om det mesta är det inte förrän nu jag äntligen hittat rätt. Nicaragua Maragogype från skånska Sultankaffe. Och det har inga som helst likheter med kaffet på julfesten. För är det något som det här senaste året har gett mig så är det en förändrad syn på hur jag vill att mitt kaffe ska smaka. Jag är fortfarande bara en glad amatör, en riktig expert skulle säkert fnysa åt mina enfaldiga preferenser och blygsamma kunskaper, men så här långt har jag rört mig från det tjärtjockt oljiga mörkrostade till ljusare, mer nyansrika sorter. Tidigare levde jag i villfarelsen att ljust rostade bönor gav vattnigt och smaklöst kaffe. Så fel man kan ha.

Maragogypen då? Sultankaffe själva skriver på förpackningen att det smakar blommigt och gräsigt, och även om det inte till hundra procent stämmer med min upplevelse av kaffet, så är det inte en tokig beskrivning. Det smakar friskt och lite syrligt, utan att för den sakens skull vara beskt eller vattnigt. Det är ett nyansrikt kaffe, runt och med en väldigt egen karaktär. Just nu är jag helt såld på det.

Snöpligt nog upptäckte jag det precis när den lokala kaffebutiken flyttar, så hur jag på ett enkelt och smidigt sätt ska kunna få tag i mina ljuvliga Sultanrostade Maragogype-bönor i framtiden, det vet jag inte. Kanske kan någon av mina Malmö-baserade vänner köpa direkt från Sultankaffe och skicka till mig? Eller säljs det någon annanstans i Stockholm? På något sätt ordnar det sig säkert. Just nu har jag kvar bönor så det räcker till två, tre koppar till. Jag kommer dricka dem med andakt.

Så, till sist, receptet på en, i mina smaklökar, perfekt Maragogype:

1. Koka upp vatten. Låt stå några minuter så den värsta hettan försvinner.
2. Mal 18 gram bönor fint. Notera att Maragogype-bönan även kallas "elefantböna", då den är nästan dubbelt så stor som en vanlig kaffeböna (se bild nedan). Inget som påverkar malningen, men kul kuriosa.
3. Spola ett kaffefilter med hett vatten och placera i Melitta-tratt.
4. I med det malda kaffet i filtret.
5. Häll vattnet långsamt i en cirkelrörelse över filtret tills koppen är full.
6. Njut. Och ha i åtanke att jag blott är en lekman på detta område. Har du tips på en tillredningsmetod som bättre tar tillvara på Maragogypens smaker så är jag idel öra.

Reset.

Jag har skrivit 323 inlägg på den här bloggen. Det vet jag eftersom inläggen är numrerade. Det är värdelöst vetande, och att numrera inlägget har blivit ett irriterande moment i bloggandet som stjäl både tid och fokus. Därför tycker jag vi slopar numreringen från och med nu. Ni kommer inte sakna den va?

#323. Lite mera läsning.

Idag tycker jag ni ska läsa Kristofer Ahlström om kulturens syn på den verklighet jag för tillfället är ledig från. Kontorets verklighet. Inte på nätet ännu, men i DN Kultur, pappersversionen.

#322. Lite läsning.

Jag började skriva en lång text häromdagen. Den tog avstamp dels i Maria Svelands text om politisk depression, dels i bloggen Kamratskap Rocks rasande angelägna inlägg på samma tema. Sen insåg jag att det jag skrev mest bara blev ett svamligt upprepande av vad dessa skribenter redan fått ur sig. Jag nöjer mig därför med att bara peka på texterna i fråga och be er läsa dem. De säger en del otäcka grejer om Sverige idag, grejer jag själv går och funderar på dagligen.

#321. Smaklig måltid.

Ibland köper jag billig fulmat på Ica i Bandhagen. Det kan exempelvis vara soppor av tveksamt fabrikat med utgående datum. Ofta smakar det som den kostar. Ofta är det ändå värt det. Jag orkar inte alltid laga två rejäla måltider om dagen. Middagen blir i regel mer ambitiös. Soppan på bilden kostade en femma. Den felstavade tillagningsbeskrivningen säger en del om kvaliteten. För den smakade faktiskt som något som varit nere i buken och vänt...

#320. Skomakaren.

Ibland har man medvind. Som idag. Jag skulle åka med Mikaela in till stan med tre par gamla utnötta skor. Jag skulle lämna in dessa skor till en skomakare. Jag hade ingen aning om vilken, men hade tänkt mig någon på Södermalm. Har tidigare lämnat in mina favoritskor till skomakaren på Östgötagatan och blvit nöjd med resultatet. Jag har också lämnat den till den lokale klåparen där jag bor, och blivit både missnöjd och illa behandlad. En gång fick jag där dessutom det tveksamma nöjet att se mina nysulade skor användas som tillhygge mot en av kvarterets alkisar. Men det är en annan historia. Kontentan är att jag har lärt mig den hårda vägen att det kan vara värt att resa några kilometer om man vill ha kvalitet.

Hursomhelst. Jag satt där vid frukostbordet, sörplandes på mitt kaffe och funderades på vilken skomakare jag borde vända mig till, när jag slog upp DN Stockholm och möttes av ett helt uppslag om en fröjdig skomakare av precis den sort jag letade efter. En yrkesman av den gamla skolan, stolt över sin läst, med kunskapen, lädret och putset i blodet sedan generationer tillbaka. Han befann sig på Södermalm, dessutom. Jag var såld. Honom ska vi ha!

Så jag snörade på mig mina betongsklumpskängor av märket Sorel, inhandlade igår, egentligen mest för att användas vid långpromenader och de dagliga utflykterna med Frank, men som just nu är de enda hela vinterskor jag äger. Mina övriga skor av vintrigare karaktär stoppade jag i en pappkasse. Och så for vi.

Jag släpade in barnvagnen i den lilla verkstaden och berättade för den glade skomakaren om dagens sammanträffande. Ett ögonblick senare störtade någon in bakom mig, ropade "Grattis!" och gick sedan ut igen. Innan dörren slog igen bakom honom hann han ropa: "Du vet vad jag menar va?", varpå skomakaren svarade "Jadå!". Han förklarade att personalen i grannbutikerna kom och gratulerade honom till det positiva reportaget i DN*.

Därefter övergick fokus till mina skor. Till min stora glädje dömde han inte ut några av dem. Dock konstaterade han att mina favoriter var "mycket, mycket trötta", att den tidigare skommakaren gjort ett dåligt jobb med dem (tell me about it!), men att de trots det verkade möjliga att rädda. Därefter övergick han till att, likt en läkare som beskriver en kommande operation, detaljerat förklara vilka åtgärder och ingrepp som var att vänta. Niohundra kronor skulle hela kalaset gå på, och skorna är klara att hämta ut om en vecka.
 
Jag hoppas, och litar på, att jag är lika nöjd då som jag är nu.

*Ur en rent pressetisk synvinkel kan jag ställa mig lite frågande till den här sortens reportage, utan att för den sakens skull helt och hållet vilja förkasta dem. Folk i allmänhet behöver informeras om skomakare och vad de kan göra, särskilt i dagens slit-och-släng-samhälle. Men en artikel som denna innebär ju också massor av gratisreklam för just den här specifike skomakaren. Kul för honom, förstås, men inte lika kul för hans närliggande konkurrenter.