Om jag fortfarande haft kvar min Facebook-profil ikväll hade jag loggat in och berättat för min familj, mina vänner, mina fiender, mina kollegor, mina före detta kollegor, mina gamla klasskamrater, mina allra mest avlägsna släktingar, och ett helt gäng andra människor som av okänd anledning tagit på tok för stor plats i mitt liv de senaste åren, att jag köpt ett par kängor för 1400 kronor idag. See what I just did there? Jag skrev både ett avancerat substitut för en statusuppdatering och pinpointade ett av mina största problem med Facebook, i en och samma mening. Clever!
Facebook var det ja. Av alla tjänster jag avslutat de senaste veckorna var den här nog den svåraste. Och samtidigt den lättaste. Jag bara gjorde det. Tänkte inte efter särskilt länge, fick ett infall, skrev en kort text, två timmar senare: klick, klick, klick - borta. Befriande. Och samtidigt, inte så okomplicerat som jag skulle önska. För nu, några timmar senare, har något som nästan liknar samvetskval börjat infinna sig. Det finns trots allt människor, rara, sympatiska människor, som har intresserat sig för min person och mitt liv, som uppenbarligen har tyckt om att läsa mina statusuppdateringar och titta på bilder på min son. Främst släktingar, och då släktingar jag aldrig träffar längre. Det känns som om jag, helt osentimentalt, bara klippt alla band. Mer var ni inte värda. Hej då. Så är det ju inte. Men det känns så, just nu. Märkligt. Jag hoppas det går över.
Så varför gjorde jag det? Det finns många svar på den frågan, och jag tror inte jag har alla just nu. Den droppe som fick bägaren att rinna över var en känsla av att jag ger på tok för mycket av min tid till människor som egentligen inte ska ha den. Att jag tvingas ta för mycket hänsyn till personer som, om det inte vore för Facebook, inte skulle finnas i mitt liv överhuvudtaget.
Ni vet, under en livstid hinner man träffa och lära känna ett betydande antal människor. Vissa relationer blir kortvariga, vissa längre. Vissa positiva, vissa negativa. Vissa varar hela livet, vissa bara en dag. Vi är inte alla menade att figurera i varandras liv 24/7/365. Jag har vänner jag känt sedan jag var barn, men jag har också haft vänner sedan barnsben som jag inte längre har någon kontakt med. Och det ska vara så. Det är inget fel eller sorgligt med det. Livet kom emellan, andra människor kom emellan, och jag skulle inte byta bort en enda av de personer jag väljer att umgås med idag för att få tillbaka någon av de där som betydde så mycket igår. Hade de haft en plats i mitt liv idag så hade vi behållit kontakten. Slagit en signal då och då. Tagit en kaffe eller en öl. Något mer än bara att trycka "like" på varandras foton.
Jag vill inte trycka "like" fler gånger. Att trycka "like" är att ge konstgjord andning till något som borde fått somna in för länge sen. Jag vill träffa folk på riktigt. Dricka kaffe, dricka öl, skicka mail, prata telefon. Fördjupa de relationer som jag är nöjd med utan att distraheras av en konstant brusande respirator i bakgrunden. Och finns det inget innehåll i de där mailen, blir samtalen ihåliga och ansträngda?
Då får naturen ha sin gång.
onsdag 8 februari 2012
tisdag 7 februari 2012
#317. Wilco!
I slutet av februari ska jag se Wilco. Det ser jag fram emot. Det ska bli trevligt. För att inte råka ut för samma sak som när jag såg Fleet Foxes i höstas, det vill säga, bli besviken på grund av ytlig relation till låtarna, kör jag just nu ett intensivt inlyssningsprogram. Jag har visserligen lyssnat på Wilco även tidigare, men, med undantag för "Yankee Hotel Foxtrot", inte i sån omfattning att jag har någon större koll på enskilda låtar. Det ska det bli ändring på nu. I programmet ingår multipla genomlyssningar på de Wilco-skivor jag har sedan tidigare, kompletterande inköp av album jag saknar, samt komponerande av playlists som ska ge förstärkt relation till enskilda låtar. Jag tror det kan lyckas.
Och imorgon bör "A.M." dimpa ner på hallmattan. Fick den på Tradera för en tjuga. Jag vet att det är långt ifrån deras bästa, men jag är ändå förväntansfull. Det här ska bli kul.
måndag 6 februari 2012
#315. First Aid Kit - The Lion's Roar.
Jag köper sällan fullprisskivor och än mer sällan nypressade vinylskivor. Men i lördags, på Rocks i Farsta Centrum, stod jag och höll i två exemplar av First Aid Kits "The Lion's Roar", en cd i ena handen, en lp i andra. Det skilde trettio kronor mellan dem. Jag valde vinylen. Om musiken var så tidlös som det talats om de senaste veckorna kändes det passande att ha den i ett något mer tidlöst format.
Och vilken skiva det är! Vilka låtar! Att det här är skapat av två ungdomar från grannförorten är häpnadsväckande, men jag ska inte tjata om ålder och geografi, det har redan gjorts till leda. Vi kan återvända till det där med tidlösheten istället. För "The Lion's Roar" är en skiva som låter lika modern som den låter uråldrig. Ömsom allvarligt jordig och mörk, som Midlakes "The Courage Of Others", ömsom sprittande lekfull. Nostalgisk i sound, utan att bli mossigt bakåtsträvande eller retrokitschig. Den känns, kort och gott, lika mycket Högdalen februari 2012 som Kalifornien 1971. Och textraden: "Stockholm's cold but I've been told I was born to endure this kind of weather" har väl aldrig varit så aktuell som nu?
Men det är rösterna, rösterna och låtarna, den själfyllda, djupa stämsången och de oväntade vändningarna i melodierna, som gör "The Lion's Roar" så storartad. Låtar som "Blue" och "Emmylou" sitter redan vid andra lyssningen, men nya detaljer och bottnar framträder varje gång de spelas. Jag lyssnar och lyssnar och får inte nog. First Aid Kit får det andra band år efter år kämpar efter att låta så enkelt och självklart.
torsdag 2 februari 2012
#314. Before Watchmen.
Nyheten slog ner som en bomb i serievärlden, och jag, liksom många andra, är kluven. "Watchmen" är ju på alla sätt en avslutad, färdig historia. Det behövs inga fler berättelser om huvudpersonerna. Allt som behöver sägas om deras historia och bakgrund är dessutom redan berättat i originalserien. Att tillföra något är garanterat att tillföra något överflödigt, och hur man än bär sig åt är det oundvikligt att de nya serierna kommer att kontrastera för mycket mot ramverket, i stil, i ton, i bildspråk, för att verkligen kännas som en del av berättelsen.
Det är också uppenbart vad som är det verkliga drivkraften bakom projektet. Pengar. För precis som alla andra branscher är seriebranschen i djup kris. När amerikanerna får sämre ställt är serieprenumerationerna det första som ryker, och återväxten på serieläsare är låg.
Nya "Watchmen"-serier är helt enkelt en av de få potentiella guldkalvar seriebranschen har kvar. Ett projekt som detta lär locka både gamla och nya läsare, särskilt som DC också har lyckats knyta förstklassiga författare och tecknare till projektet, den sortens tecknare och författare som kan sälja serier på sitt namn enbart. J. Michael Straczynski, Darwyn Cooke, Amanda Conner, Joe och Andy Kubert, för att nämna några.
Det ska bli spännande att se och läsa de färdiga resultaten. Även om åtminstone jag kommer att välja att se det här som ren fan fiction, något helt och hållet fristående från "Watchmen".
Vad Alan Moore tycker? Han är inte överförtjust.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
