#295. Undanflykter och självrannsakan.

Jag fyllde 30 för ungefär en månad sedan. Jag blir äldre och jag blir mer på väldigt många sätt, men inte blir jag klokare. Det enda jag med säkerhet vet är att jag ingenting vet. Jag vet varken ut eller in. Men jag funderar mycket just nu, framförallt på hur jag vill att resten av mitt liv ska se ut. Mitt liv fram till nu har väl inte varit ett stort misslyckande, att säga det vore att ta i. Men det har inte varit så vansinnigt tillfredsställande heller. Det finns mycket att förändra och förädla. Eftersom det upptar betydligt mer tid än tankar på vilken pop som är bra och vilken pop som är dålig så kommer det bli en del texter av mer introvert karaktär här på bloggen framöver. Hoppas ni står ut med det.

#294. 2012 #2.

Projekt under 2012: gå igenom hyllor och garderober, sälja, kasta, magasinera eller ge bort det som är överflödigt eller aldrig används. Snygga till, sortera ut, minimera, damma av, plocka fram gamla bortglömda artefakter. Först ut: bokhyllan. Inte färdigt, men en klar förbättring mot tidigare. Ska skaffa fler folksy tidsskriftssamlare från Orla Kiely, för de där genomskinliga historierna högst upp, är inte så kul. Högarna med gamla nummer av Sex, Pop, The Believer och Sonic är inte så charmiga de heller.

#293. Holly Golightly.

Ibland, tyvärr lite för sällan, läser man stycken som slår an en så skarp ton i en att man måste backa, läsa meningarna igen, liksom smaka på dem, andas in dem, flytta in i texten en stund innan det går att fortsätta läsa. Det här stycket ur Truman Capotes "Frukost På Tiffany's" hade just den effekten på mig.

"Hon kunde alla örhängen, Cole Porter och Kurt Weill; särskilt förtjust var hon i melodierna ur 'Oklahoma!' som var nya den sommaren och hördes överallt. Men ibland spelade hon sånger som kom en att undra var hon hade lärt dem, var hon kom ifrån. Bitterljuva osammanhängande visor som doftade tallskog eller prärie. En lät så här: 'Don't wanna sleep, don't wanna die, just wanna go a-travelin' through the pastures of the sky', och den tyckte hon tydligen allra bäst om, för hon sjöng den ofta långt efter sen håret hade torkat och solen hade gått ner och tända fönster lyste i skymningen".

#292. The Big Combo.

Leonard Diamond (snyggt namn!) har jobbat i åratal på att sätta dit gangsterbossen Mr. Brown, men utan resultat. Nu vill hans överordnade lägga ner utredningen. Hans sista chans är att vända sig till Browns flickvän, en kvinna Diamond under utredningen kommit att förälska sig i.

"The Big Combo" är en de mer beryktade filmerna inom noirgenren, men jag måste tyvärr säga att jag inte tycker den var något särskilt alls. Snyggt foto, förvisso, med starka kontraster och häftig ljussättning, och filmens skurk, Brown, är härligt arrogant och obehaglig. Men huvudpersonen får aldrig utvecklas bortom att vara en rätt enkelspårig helyllesnut, och är därför omöjlig att bry sig särskilt mycket om, och storyn är i banalaste laget, utan några överraskningar eller oväntade vändningar. Det är en film som lever på ett par intressanta detaljer, Mr. Browns homosexuella hejdukar framför allt, men som inte är särskilt spännande på det stora hela. Den liksom bara är, och sen är den slut. Snopet.

#291. 2012.

Det här ska bli året då jag slutar äta mig och konsumera mig ur mina svackor.
Det här ska bli året då jag försöker att ha en livsstil som påverkar miljön i så liten utsträckning som möjligt.

Det här ska bli året då jag lämnar in mina favoritplagg och -skor för översyn hos skrädderi och skomakare istället för att kassera och köpa nytt.

Det här ska bli året då jag faktiskt lyssnar på de skivor jag köper istället för att tvångsmässigt köpa nya hela tiden.

Det här ska bli året då jag börjar engagera mig politiskt på riktigt, istället för att som nu bara sitta och svära över vinklade artiklar i Aftonbladet och DN.
Det här ska bli året då jag i så stor omfattning som är möjligt börjar cykla och promenera dit jag ska.

Det här ska bli året då jag försöker leva som jag lär.

Det här ska bli året då jag provar på att ha skägg.
Det här ska bli året då jag klär mig i Fair Isle-väst, som Paul McCartney på 70-talet.

#290. Tomas Bannerhed - Korparna

En gård på landet. En familj som brukat jorden i generationer. Tolvårige Klas som vill något annat. Hans far Agne drivs till vansinne av katastroftankar och pliktkänslan gentemot gården och generationerna som skött den innan. Och Klas flyr verkligheten i böckerna, och i skogen, bland fåglarna. "Korparna" är en modern bonderoman, typ Harry Martinsons "Nässlorna Blomma", kombinerad med Ken Loachs "Kes - Falken". Fåglarnas sång, ljuden från skogen, doften av grödor och växter, står i skarp kontrast mot det mörker som vilar över fadern, det mörker som fadern i sin tur låter regna ner över sin familj. Resultatet är förtätat poetiskt. Det är inte en roman där det händer särskilt mycket, men den har en olycksbådande tät, nästan hypnotisk stämning som gör den svår att kliva ut ur. Nu har jag inte läst övriga nominerade, men jag vågar mig ändå på att påstå att Tomas Bannerhed är en värdig vinnare av Augustpriset.

#289. Godare fortsättning.

Ser ni det där olyckbådande som tornar upp sig bakom Högdalstoppen? Det är 2012 som kommer smygande. Själv hoppas jag att fortsättningen blir trevligare än inledningen, för den här första dagen har, utan att något allvarligt eller dramatiskt hänt, inte varit någon höjdare. Jag önskar därför både mig själv och er läsare en bättre, godare fortsättning.