#219. Gubbrocken.

Det har blivit mycket bredbent senaste tiden. Mycket fläskigt, svettigt amerikanskt gungande. Jag vet inte riktigt varför. Kanske började det med den där Wilco-skivan som jag och min pappa lyssnade på, och komponerandet av den blandskiva jag i samband med detta lovade honom. Säker är jag inte. Och kanske inte helt ogillande heller. Men någonstans måste jag dra gränsen. Jag vill inte veta var den här stigen kan ta mig.

#218. Ekelöf, en Östergren-karaktär?

Jag läser Johan Svedjedals "Spektrum - Den Svenska Drömmen" om 30-talstidsskriften "Spektrum". Det är det mest fascinerande jag läst på länge. För mig som är en sucker för svensk litteratur, och då framförallt den mer vänsterorienterade, är det en veritabel guldgruva. Mitt anteckningsblock fylls av namn och titlar att undersöka när tid finns, och jag lär mig massor om författare som jag tidigare haft minst sagt rudimentära kunskaper om. Gunnar Ekelöf har till exempel aldrig varit mer än en diktsamling i min bokhylla och "krossa bokstävlarna", ett uttryck som hängt kvar. Nu är han så mycket mer fascinerande. Så här beskrivs han av en vän:

"Det var mycket av sportig engelsman i hans stil, tweedjacka och knäbyxor, skor med övervikt plös, handskar till ratten i ädelträ, smakfullt kombinerade färger. Han verkade så välvårdad och sund, rak i hållningen, allvarlig och respektingivande redan genom det dröjande lågmälta talet, olikt alla jämnårigas. --- En gång tyckte jag ändå att han var tillgjord, då han bläddrade i en bunt fondmäklarnotor och berättade, som gällde det ett slags estetiskt tidsfördriv, om hur han dagligen sålde och köpte Grängesaktier, road av deras kursrörelser ungefär som av ett kuriöst djur. För mig var penningförvaltning en svår yrkessak och det var som om han lekt med maten".

Gunnar Ekelöf - en verklig, historisk person, eller en karaktär i en Klas Östergren-roman?

#217. World Invasion: Battle Los Angeles.

Jakten på enkel och lättsmält underhållning kan ta en till de allra märkligaste platser. Platser där karlar skriker "Hostiles one o'clock!", "Yes, Staff Sergeant" och "The exit point is two clicks north!". "World Invasion: Battle Los Angeles" är en film som försöker kombinera undergångsstämningen i "Independence Day" med realismen i "Saving Private Ryan". Tanken är väl inte helt dum. Kombon science fiction och skitig realism funkade ju klockrent i slutscenerna av "Children Of Men", till exempel. Här fungerar det sämre. Inte för att det är fult, för det är det inte. Det är bara så förbannat tråkigt och förutsägbart. Att titta på ett knattrande smatterband är mer underhållande, och sammanfattar också filmen rätt bra. Lika mycket pang-pang och lika lite karaktärsutveckling. Aaron Eckhart gör sitt bästa för att blåsa liv i en Grinig Krigsveteran Med Mörkt Förflutet men känns mest som huvudrollsdockan i "Team America: World Police". Hade "World Invasion: Battle Los Angeles" varit en Trey Parker och Matt Stone-produktion hade den varit mycket lyckad. Som parodi hade den nämligen fungerat alldeles utmärkt.

#216. En låt #14.

Sambassadeur - Marie

En låt som kom tillbaka.

Jag lyssnade väldigt mycket på "Marie" när den precis kom. Sen slutade jag lyssna på den. Kanske i samband med att jag bytte dator, blev av med mp3-filen, och glömde bort att ta hem den igen. Och sedan var Sambassadeur alltid mitt dåliga samvete. Visste alltid att de var jävligt bra, så mycket bättre än de borde kunna vara, och ändå var det aldrig riktigt läge för dem. Det var aldrig mer svensk indie jag behövde, snarare tvärt om. Och så sprang jag på "Coastal Affairs" på Stadsmissionen för någon vecka sedan, och självklart kunde jag inte låta den ligga kvar. Och vilken ep det är. Och vilken låt "Marie" är. Fortfarande. En melodi att dö för, som Margo Guryan med discobeat, och så det där magiska Atari ST-ljudet i slutet...

Inte undra på att den än idag är en av mina tio mest lyssnade från de senaste fem åren - Last.fm ljuger aldrig!

#215. Warren Ellis - Fell.

Att, som jag, läsa "Fell" i albumformat är inte alls någon dum upplevelse, men det är samtidigt att ta bort en del av storheten i serien. Warren Ellis mörka kriminaldrama om Richard Fell, polis i Snowtown, ett fiktivt ghetto som får alla verkliga diton att likna Knivsöder i jämförelse, fungerar naturligtvis i vilket format som helst. Det är en smått fantastisk liten serie. Men det riktigt briljanta med "Fell" är hur den ursprungligen gavs ut.

Ett lösnummer av "Fell" är blott 16 sidor långt, men innehåller alltid en avslutad historia. I en tid där det i seriebranschen är kutym att dra ut på en story i oändlighet är det oerhört uppfriskande. Tidningen är också 1 dollar billigare än vanliga serietidningar. Warren Ellis tanke har varit en återgång till serietidningen som ett snabbt och enkelt medium, ett kliv bort från evighetslånga subplots som aldrig leder någonstans. "Fell" kan konsumeras läsas och slängas över axeln, men tål definitivt att läsas om och om igen. Varje nummer är en intensiv kriminalnovell, snyggt illustrerad av Ben Templesmith (mest känd för vampyrklassikern "30 Days Of Night"). De inledande åtta delarna (som är de hittills enda utkomna) finns samlade i albumet "Fell: Feral City". Köp det, eller låna mitt exemplar.

#214. Susanna Alakoski - Håpas Du Trifs Bra I Fengelset.

Jag velade fram och tillbaka medan jag läste "Svinalängorna", och jag velade fram och tillbaka när jag läste "Håpas Du Trifs Bra I Fengelset", Susanna Alakoskis andra roman. Jag tyckte förvisso om vad jag läste, men det kändes samtidigt som litteratur som var viktigare än den var bra. Det som berättades kändes angeläget, men sättet det berättades på blev ibland ett hinder. Som när Alakoski går i en klassisk skrivarkursfälla och staplar ord på ord på ord på ett sätt som bara bromsar upp läsningen. Som om hon försökt fylla ut sidorna. Där blir jag trött. Men oftast finns här en nerv och en ilska som är medryckande och gör boken svår att lägga ifrån sig.

Jag har läst många romaner om missbruk, men få om hur det är att vara anhörig till en missbrukare. (Lo Kauppis briljanta "Bergsprängardottern Som Exploderade" befinner sig väl någonstans mittemellan). Det är det som gör "Håpas Du Trifs Bra i Fengelset" så angelägen. Vi får ofta läsa om plågsamma avtändningar, inbrott för att finansiera nästa fix, knarksvettiga nätter på betonggolv... Trainspottinggrejen, ni vet. Men vi får sällan läsa om hur det är att besöka ett syskon på behandlingshem, att gå långa perioder utan att veta om sagda syskon lever eller är död, förnedrande besöksrutiner på fängelser, och att ge och ge och ge utan att få någonting tillbaka. Och framförallt inte om hur det känns att stånga pannan blodig mot ett samhälle där det sociala skyddsnätet tunnas ut mer och mer för varje år som går. Om hjälplösheten i att inte kunna göra mycket mer än se på när någon går under. Trovärdigheten i hur allt detta berättas gör "Håpas Du Trifs i Fengelset" omistlig. Och på sista sidan kippade jag efter andan. Där satt den, rakt i hjärtat.

#213. Saint Etienne på Strand.

Som så ofta när jag skriver om konserter är det för att beklaga mig över att jag inte kommer att vara där. Den här gången är det Saint Etienne på Strand. Livet, i form av förkylning, kom emellan. Och annat. I brist på liveupplevelse får jag trösta mig med DN:s intervju med bandet (inte på nätet ännu) i dagens kulturdel (där det bland annat kommer fram att historien om Sarah Cracknells tid som go-go-dansare åt Felt var lögn och förbaskad dikt), samt låna fina "Continental" ett öra.