#184. En låt #9.

Manic Street Preachers - Umbrella

Alla låtar jag listar under rubriken "En låt" måste inte vara bra. Manic Street Preachers cover på Rihannas "Umbrella" är ett ypperligt exempel på det. Jag vet inte om den är fullständigt patetisk eller ganska gullig. Kan inte bestämma mig. Bra kan jag i alla fall inte kalla den. Den är på tok för svulstig, och gitarrerna låter plågsamt kvasihårdrockiga. Som väl Manics ofta låtit när de låtit som sämst.

Annars måste jag säga att jag faktiskt känner mig ganska nyfiken på gruppens senaste skiva, "Postcards From A Young Man". Och överlag tycker jag man börjat märka en omvärdering av gruppen. Tidigare nämnda "Postcards..." har ju fått riktigt skapliga recensioner, och Nicky Wire hyllas unisont för sitt upprop för de brittiska biblioteken. Och just i afton sitter jag faktiskt tillbakalutad i soffan och lyssnar på James Dean Bradfield-producerade Johnny Boy-skivan - som ju visserligen är lite för gammal för att kunna räknas som ett tecken på en begynnande Manics-revival...

Men jag hoppas verkligen att jag inte är helt fel ute i min teori. Även om "Umbrella"-covern är ostig så behöver vi Manic Street Preachers just nu. Vi behöver deras kampsånger, och deras aldrig sinande kämparanda.

#183. Musikaliska Murakami.

Jag har börjat läsa "Sputnikälskling", min första Murakami sedan läsfesten "The Wind-Up Bird Chronicle", som är en av mina starkaste läsupplevelser från de senaste åren. Att läsa den var som att sugas in i en underbar och otäck feberdröm. Hisnande. Inte konstigt att "Sputnikälskling" känns lite... lam. Lite som om någon bestämt sig för att skriva en bok som ska kännas som något av Haruki Murakami, lyckats väldigt bra med det, men inte mer än så. Kanske ligger problemet också i mig själv. När jag läste "Norweigan Wood" för säkert sju år sedan var han relativt okänd, åtminstone för den stora massan. "The Wind-Up Bird Chronicle" läste jag innan den översatts till svenska, och fick därmed känna mig lite före. Nu läser alla Murakami, vilket innebär att jag, genom att läsa "Sputnikälskling", blir en Murakami-läsare. Jag har en diffus, svårbeskrivlig bild i mitt huvud av hur en Murakami-läsare är och beter sig. Någon som är lite präktig, lite stolt över att läsa någon som varken är svensk eller amerikan, lite nöjd med att kunna nicka igenkännande åt det återkommande litterära och popkulturella refererandet. Jag är inte helt bekväm med att vara en.

Nu var det egentligen inte det jag ville skriva om, utan om det jag faktiskt, verkligen, tycker om med "Sputnikälskling", precis som med hans tidigare böcker. Musikaliteten. Det finns en melodi i språket som inte ens översättningen lyckas tysta. Och så är det de små passningarna här och där. Som när berättarjaget tillsammans med huvudpersonen Sekume går på café, och i högtalarna spelas Astrud Gilbertos "Take Me To Aruanda". Jag tycker bättre om Gilberto i teorin än i praktiken, men plötsligt finns det ingenting jag hellre vill lyssna på än hennes "Beach Samba". Kanske är Murakami helt enkelt vår tids främste rockjournalist? Med bara ord på papper målar han upp scener, som precis som i mina favoritfilmer, förvandlar de ackompanjerande sångerna till odiskutabla mästerverk.

Efter "Norweigan Wood" framstod ju Beatles-låten med samma namn som gruppens klart största stund.

#182. Yarden Vs. 4 Timmars Arbetsvecka.

Hela hösten har jag jobbat halvtid, levt på halva min lön. Jag skulle egentigen ta ut föräldrapenning på andra halvan, men Försäkringskassan tog god tid på sig att betala ut ens mina första två pappaveckor, så ganska snart tänkte jag; "Fuck it. Vi sparar på föräldradagarna. Jag kanske kan leva på enbart halv lön ett par månader." Det funkade riktigt bra. Med småbarn hemma finns inga jättestora möjligheter att ge sig ut på shopping sprees, inga krogbesök som slukar hundralappar. Allt som kostar är mat, hyra och räkningar. Denna erfarenhet gjorde mig nyfiken på hur man skulle kunna fortsätta skära ner. Jobba mindre, leva mer. Få tid att umgås med familj, vänner. Skriva, läsa böcker. Det var med de tankarna i huvudet jag köpte "4 Timmars Arbetsvecka" av Timothy Ferriss.

Redan några sidor in i boken började jag irritera mig på hans glättiga stil. "Det här är enkelt! Livsstilsdesign! Följ mina råd och bli lika cool som jag!" Efter ytterligare några sidor förstod jag att det här inte alls var en bok för mig. Jag saknar helt entreprenörsanda, och Ferriss grundidé bygger på att du startar ett lagom lönsamt företag, outsourcar allt tråkigt kringarbete och lever livets glada dagar på avkastningen, utan att bry dig om att försöka expandera eller växa. Han ger några goda råd om hur man som kontorsslav kan effektivisera sina mer hjärndöda sysslor och frigöra tid, och för det tackar jag honom. I övrigt var boken slöseri med både pengar och tid.

Halvvägs in i boken började jag parallellt att läsa Kristian Lundbergs "Yarden", en berättelse om låglönearbete, nedåtgående klassresa, människan som bricka i kapitalismens spel. Det är dyster, men viktig läsning. Jag känner igen mig så väl i Lundbergs rader om att aldrig känna sig bekväm eller trygg som klassresenär. Jag kan inte påstå att jag själv gjort någon klassresa, men jag är åtminstone inte arbetslös längre. Dock är jag plågsamt medveten om att jag när som helst skulle kunna bli. "Yarden" gör mig förbannad, och väldigt inspirerad. Lundberg skriver om klasskamp, men klasskamp som förs uppifrån. Kampen står kanske inte längre så mycket mellan klasser som mellan arbetsgivare och arbetare. De första får allt mer makt, arbetarna själva allt mindre. Genom att byta ut arbetsstyrkan mot inhyrda "konsulter" via bemanningsföretag kringgår man all arbetsrätt som årtionden av facklig kamp lyckats frambringa.

"Yarden" är en "Rapport Från En Skurhink" för 2000-talet, även om Kristian Lundberg är mer pessimistisk än Maja Ekelöf. Att samtidigt som den läsa Timothy Ferriss strategier för att få ut mesta möjliga av livet är oändligt provocerande. "Hyr in lågavlönade assistenter i Indien och låt dem ta hand om ditt tråkiga pappersarbete!", "Ta en minipension och res jorden runt!". Tanken på att gå ner i arbetstid är fortfarande lockande, men man får aldrig glömma att det finns de för vilka det är en katastrof att inte få det där dagliga samtalet som innebär ytterligare tio timmars slitigt arbete. I kontrasten mellan dessa två böcker finns allt det jag avskyr med det kapitalistiska samhället.

#181. Le Sport - Euro, Deluxe Dance Party.

Fyra år är en lång tid, fem år ännu längre. I musikvärlden kan det vara kolossalt mycket tid. Särskilt när det handlar om hype. När jag i fredags hittade Le Sports första och enda skiva "Euro Deluxe Dance Party" stod jag länge och vred och vände på den. Jag mindes att jag, några veckor under 2005, faktiskt tyckte att "Tell No One About Tonight" var en rätt klatchig låt. Det rådde Pet Shop Boys-feber i hela musikjournalistsverige, och så även i min vinylsamling. Le Sport, eller Eurosport som de då hette, var helt rätt där och då. Jag tyckte aldrig de var fantastiska, men småkul. Och eftersom tanken på att kunna lyssna på "Tell No One About Tonight" nu i fredags, föreföll ganska lockande, lade jag ut en tjuga på skivan. Detta trots ett anskrämligt omslag, och trots att jag minns att jag redan då, när det begav sig, kände mig väldigt skeptisk till det plötsliga vurmandet för eurodisco...

Tiden har inte varit snäll mot Le Sport. Och förmodligen inte heller mot den våg av liknande band som debuterade och försvann i samma veva. Det finns korta ögonblick av, om inte briljans så åtminstone kvalitativt låtsnickrande på den här skivan. Men de är få. Det mesta låter precis likadant, hela tiden. Och det låter billigt. Framstressat. Ofärdigt. Det smått infantla, som säkert tyckte var uppfriskande då ("en perfekt motvikt till rockisternas krav på autenticitet!"), känns bara som tröttsamt poserande idag. Och en titel som "If Neil Tennant Was My Boyfriend" är ju för fånig för att ens vara värd att kommentera.

Egentligen är väl "Euro Deluxe Dance Party" en väldigt harmlös skiva, varken särskilt bra eller särskilt dålig, och inte alls förtjänt av en lång sågning. Men den gör mig väldigt glad att vi idag skriver 2011 och inte 2005.

#180. Winter's Bone.

En halvtimme in i unisont hyllade "Winter's Bone" är jag missnöjd. Det är något som klingar falskt. Det är något som inte riktigt känns trovärdigt. Om det är huvudpersonens Rees (Jennifer Lawrence) stenhårda Clint Eastwood-blick eller de nästan parodiskt sunkiga miljöerna befolkade av gamla återanvända Harmony Korine-statister vet jag inte. Men något känns tillgjort. Sen går ytterligare en halvtimme, och något händer. Antingen byter filmen riktning, eller så är det jag som inser något: jag har tittat på "Winter's Bone" med helt fel glasögon! Jag har tänkt drama. Jag har tänkt socialrealism. Jag har tänkt tårar och empati. När filmen i själva verket är hederlig gammal noir, skickligt förklädd förvisso, med en 17-årig tjej i huvudrollen och med kylslagna amerikanska skogsmarker som skådeplats. Men ändå. Alla nödvändiga ingredienser finns ju här. Ett mysterium, en stenhård huvudperson som väser fram korthuggna repliker, ljusskygga karaktärer en masse, konspirationer och oheliga allianser. Att det är mer rutiga skjortor än trenchcoats, mer ansiktsbehåring och färre tänder än brukligt, det är bara villospår. Och "Winter's Bone" är, trots allt, en riktigt bra film. Tawni O'Dells "Avvägar" korsad med valfri kioskdeckare, allt briljant regisserat av Debra Granik. Jag är imponerad.

#179. Joan Of Arse - Lost At Sea.

Minns ni The Thrills? Det irländska popbandet med softrock-influenser som var rejält hypade under sommaren/hösten 2003? Jag köpte deras debutskiva härom månaden, och det är en sympatisk men bagatellartad historia, harmonisk och lättsmält, men också ganska lättglömd. Jag minns att det i recensionerna skrevs mycket om det lustiga i att ett band från solkigaste Dublin blickade drömskt mot amerikanska västkusten.

Bandet med det plumpa namnet Joan Of Arse kom (kommer?) också från Irland, men lät (låter?) blickarna svepa vidare in i det amerikanska inlandet, närmare bestämt mot den svarta mylla som Will Oldham, Jason Molina och Slint klafsat runt i. Möjligen har de också låtit sig inspireras av grannlandsmännen i Arab Strap.

Musiken på "Lost At Sea" är, som ni säkert förstår, mörk och dyster. Dova gitarrväggar mullrar som åska. Allt låter lite unket, skevt och fuktskadat, på ett sympatiskt sätt. Vissa spår låter nästan exakt som något från "I See A Darkness". Inga låtar är väl sådär vansinnigt minnesvärda, men inget är heller dåligt. När det känns lite för ångestladdat och allvarligt kommer en putslustig titel som "You'll Always Find Me In The Toilet At Parties" och livar upp stämningen.

"Lost At Sea" är knappast en skiva att gå över lik efter, men är du det minsta svag för tidigare nämnda dysterkvistar och ramlar över skivan någonstans så är den värd ett par tjugor.

#178. Kultur eller porr?

Detta har hänt: en man dömdes nyligen i hovrätten till böter för innehav av barnpornografiska bilder. Slutet gott, allting gott, kunde man tycka. Om det inte vore för det faktum att bilderna ifråga är tecknade, och kommer från japanska mangaserier. Genast blir situationen mer problematisk. Den dömde mannen arbetar som översättare av mangaserier, och menar att han behöver ha insyn i alla sorters manga för att kunna göra sitt jobb. Ja, kanske det. Det är, oavsett vad, en väldigt märklig dom. Jag är inte den ende som just nu ställer frågorna nedan, men jag tänker inte låta det hindra mig.

För det första: hur åldersbestämmer man en mangafigur? De ser ju faktiskt allt som oftast ut som barn, men sina stora ögon, stora huvuden och små kroppar. Okej, jag förenklar lite, det finns betydligt fler stilar än en inom mangan, somliga mer realistiska än andra. Men ändå, frågan kvarstår - hur vet man att bilderna föreställer barn? Är det graden av realism som avgör? Skulle det vara lagliga bilder om det rörde sig om streckgubbar? Eller om varje bild hade en text som intygade att samtliga medverkande "karaktärer" var över 18 år?



För det andra: vari ligger det brottsliga? Har någon kommit till skada i och med bilderna? Nej, de är tecknade, således uppdiktade. Kan någon komma till skada på grund av teckningarna? Kanske. De skulle, rent teoretiskt, kunna knuffa en redan sexuellt skruvad person över gränsen. Men å andra sidan, vad kan inte knuffa en sexuellt skruvad person över gränsen? Bland mina vänner på Facebook finns mängder av bilder på mer eller mindre avklädda småbarn. Är de också pornografiska? En avhandling om, säg, synen på barns sexualitet genom konsthistorien, är den också pornografisk? För några år sedan såg jag en bild föreställande familjen Simpsons i en kladdig sexorgie. Pedofili, incest och zoofili i en och samma bild. Jag vågar inte tänka på vad straffet skulle bli om den skulle dyka upp på någons hårddisk idag.

Ja, domen väcker onekligen mängder av frågor. Men låt mig också förtydliga - jag vill inte slåss för rätten att ha tecknade bilder av övergrepp på hårddisken. Dock anser jag att vi måste ha en rimlig lagstiftning och att rättssäkerheten måste vara viktigare än statuerandet av exempel. Och att vi fortfarande måste fria hellre än fälla. Med dagens lagstiftning är vi i alarmerande hastighet på väg mot ett samhälle där vem som helst kan dömas skyldig till vad som helst.

Men det spelar kanske mindre roll. Vad kan vara viktigare än sedlighet och moral? Prio ett måste nu vara att en gång för alla bura in de pervon som ställt den här styggelsen utanför Konserthuset i Örebro!