#177. Naiv.

Har varit nere senaste veckorna. Sjuk i kroppen och avdomnad inombords. Inte orkat med någonting, och ändå varit tvungen att orka. Sakta men säkert tar jag mig tillbaka till livet. Idag sken solen, och jag påmindes om hur jag för många år sedan, i en liknande situationen, såg den första vårsolen efter en lång tid av mörker, och skyndade mig hem för att dricka kopiösa mängder kaffe och lyssna på The Velvet Undergrounds "Beginning To See The Light" flera gånger på raken. Fortfarande, efter den dagen, en av världens allra bästa låtar.

Idag är det annat som håller mig på benen. Små, naiva fragment av inspiration. Ett citat av Lars Norén och en låt av Neil Young. Citatet, i all dess gymnasiala banalitet, lyder som följer:

"En viss del av min dag går åt till att inte läsa de böcker som alla läser, se filmerna som alla ser, äta den mat som alla äter och tidningarna som alla läser och framförallt till att tänka andra tankar än de som de flesta tänker, se sammanhang som inte nämns".

Det påminner mig om att det inte är något fel på mig för att jag vägrar att skratta med den övre medelklassen i "Solsidan". Att det tvärtemot är något väldigt sunt i att välja sin egen väg, även om det gör en svårare att umgås med i lunchrummet på jobbet.

Att kocketera med mitt utanförskap, verkligt eller inbillat, känns ibland som det enda som hindrar mig från att bli fullständigt sinnessjuk.

Och så kan jag, som sagt, vila mig i en låt av Neil Young. "Here We Are In The Years". Jag tycker så mycket om den. Melodin, ljudbilden, och inte minst den, återigen, väldigt naiva texten. Särskilt då passagen:

"Here we are in the years
Where the showman shifts the gears
Lives become careers
Children cry in fear
Let us out of here!"

Någonstans där i raderna om liv som blev karriärer finns nog nyckeln till varför jag mått som jag mått.

#176. Hade jag inte läst serier...

...hade jag aldrig vetat om det här. Klicka för att förstora.

Tack Spider-man!


(Mer info finns här. Läs, det är faktiskt hysteriskt roligt. Spider-man goes "Kärlekens Språk", typ.)

#175. Lite roligare musiknyheter.

Via Throw Me Away nås jag av nyheten att King Creosote är på gång med nytt. Borde egentligen inte bry mig nämnvärt. Har lyssnat otroligt mycket på King Creosote, men ingenting kommer i närheten av mästerverket "Kenny & Beth's Musakal Boat Rides". Han är aldrig sämre än bra, men går allt för ofta vilse i elektroniska experiment och allmänna kakofonier. Nya skivan ska dock vara en tillbakagång till glansdagarnas avskalade sound. Vill det sig väl kan det bli hur bra som helst. Vill det sig väl kan det bli vårens soundtrack.

#174. Vila i frid, Trish Keenan.

Trish Keenan, sångerska i fina, fina Broadcast, gick idag bort efter en kort tids kamp med lunginflammation. Så fruktansvärt sorgligt och orättvist. Hon var på tok för ung, hade för mycket kvar att ge, såväl i livet som i musikkarriären. Jag ska inte ge några snyfthistorier om hur mycket Broadcast betytt för mig, för några djupare emotionella band har jag inte till dem. Men jag tycker mycket om dem. Deras musik är vacker, luftig, sprakande, färgstark, och deras "Ha Ha Sound" och "Tender Buttons" är båda två av de skivor jag lyssnat allra mest på de senaste åren. Jag lär fortsätta lyssna på dem länge till.

#173. Jag rekommenderar er alla att läsa...

... denna lysande text på Elegansen. Han sätter ord på en del grejer jag själv funderat på och våndats över, men nu mer och mer tvingats släppa, då dygnets lediga timmar numera är så få att jag är nöjd om jag hinner klämma in senaste numret av random Marvel-serie innan jag ska gå och lägga mig. Det är ganska skönt, faktiskt, ibland. Och lite smärtsamt också, förstås. Det är lite som att ömsa skin, långsamt långsamt. Den person jag en gång var, som på många sätt inte var mer än de skivor jag köpte, de filmer jag gillade och de böcker jag läste - möjligtvis också, till viss del, de kläder jag bar - måste bort. Någonstans därunder måste en riktig människa växa fram. Det är en process. Den är inte enkel, men den är nödvändig.

#172. The Trotsky.

Vill bara skriva några rader om den kanadensiska komedin "The Trotsky" som jag hade glädjen att se för några dagar sedan. För att vara en komedi är den inte jätterolig. Den är småputtrig. Charmig. Gullig. Inga gapskratt, men gott humör. Men framförallt är den mycket uppfriskande. Filmens hjälte Leon Bronstein (komikern Jay Baruchel) är besatt av tanken på att han skulle vara Trotskij reinkarnerad, och ser överallt tecken på att hans liv följer samma bana som den gamle revolutionärens. När hans besvikne far sätter honom i public school startar Leon genast uppror mot förtryckande lärare, samtidigt som han gör taffliga försök att uppvakta en äldre kvinna som han tror är en del i hans livsöde.

Leon är en knäppgök, ja, men det fina med filmen är att vi aldrig skrattar åt vare sig honom eller hans försök att göra revolution. Han tillåts vara just en hjälte, och hans ideal vågar man faktiskt låta stå relativt oemotsagda. Det är en film som slutar (spoiler alert!) utan minsta moralkaka om socialismens eventuella brister. Faktiskt ganska modigt. Kanske är det dags att emigrera till Kanada?

#171. Stilla vatten.

Det råder stiltje på bloggen. Årsbästalistan blev som bäst halvhjärtad, jag nämnde ju vare sig årets skiva (Håkan Hellströms "2 Steg Från Paradise" eller årets soundtrack till en imaginär film (Ass "Salt Marsch"). Ej heller har jag skrivit ett ord om förra årets filmer (kan inte minnas så många fantastiska filmer från förra året, däremot en massa trevliga svartvita klassiker) eller teveprogram ("Mad Men" var självklart bästa drama, "Mauro & Pluras Kök" var det mest underhållande.)

Brist på tid är orsaken. Jag har sedan i måndags gått upp på heltid igen efter ett par månader pappaledighet på halvtid. Jag kommer nu hem klockan 19 på kvällen. Vår son somnar oftast mellan halv tio och halv elva. Därefter stupar jag direkt i säng i pur utmattning. Särskilt många luckor att ägna åt kulturellt inmundigande finns inte. Musik kan jag lyssna på under mina resor till och från jobbet. Har fått ett par fantastiska in-ear-hörlurar av min bror i födelsedagspresent, och har köpt en ansenlig mängd fina skivor under förra årets sluttamp. I övrigt försöker jag läsa Lars Norén (nästan halvvägs nu!) och Charles Bukowskis "Kvinnor", den sistnämnda mer för kompletteringens skull än av någon annan anledning. Är egentligen ganska trött på såväl Bukowskis svineri som hans språk.

I övrigt försöker jag komma ihåg att bara existera.
Och att inte hata så mycket.