#135. Vila i frid, Solomon Burke.

Solomon Burke dog idag, 70 år gammal, på Amsterdams flygplats. Tråkigt. Jag spelar "We're Almost Home", en skiva jag hittade för en tia i en excentrisk skivsamlares källare i Karlskoga för många herrans år sedan. Jag brukade inte tycka den var något speciellt, och tänkte länge att Solomon inte var en soulsångare för mig. Men när jag nu lyssnar på skivan, dagen till ära, låter den faktiskt toppen. Inte rakt igenom, men enskilda låtar är lysande.

#134. Den jävla staden, och de jävla människorna.

Min mormor ska flytta från sitt hus på landet och in till en lägenhet i stan. Det är bra. Hon är för gammal för att ensam kunna hålla efter ett hus med tillhörande trädgård. Huset ska hon ändå ha kvar, för att kunna vistas där på somrarna. Det gläder mig. Jag älskar det huset. Som liten flyttade vi ofta, men mormor och morfars hus fanns kvar. Det är fortfarande en plats som jag blir trygg och avslappnad bara att känna doften av. Senaste tiden har jag tänkt rätt mycket på hur det skulle vara att flytta dit.

Jag har tidigare skrivit om hur verklighetens landsbygden sällan eller aldrig lever upp till illusionen om landsbygden. Det spelar ingen roll.
På en punkt kommer landsbygden alltid vara överlägsen staden:

Färre. Jävla. Idioter.

Ja, det är ju en sanning med modifikation. Jag flyttade ju till Stockholm just för att komma bort från alla idioter. Småstaden är full av trångsynta människor som finner stolthet i sina snäva världsbilder. Men småstaden - eller i det här fallet, ett ensligt hus i utkanten av småstaden - ger större möjligheter att stänga dem ute. Slippa se dem. Slippa höra deras röster. En bra dag i mormors hus i Linnebäck behöver man inte se en enda människa. På sin höjd ett par bilar som passerar nere på landsvägen.

Vissa dagar, exempelvis dagar då man läst läsarkommentarer på Aftonbladet.se, låter det som en absolut utopi, en drömtillvaro. Det stora problemet är ju vad jag skulle ta mig till när jag tröttnat på den.

#133. These past weeks.

Som ni säkert märkt har mina "This past week"-inlägg uteblivit de senaste veckorna. Det beror inte på att mitt liv urvattnats på innehåll. Det tar helt enkelt för mycket tid att sitta och klippa och klistra från Facebook en gång i veckan. Om någon av er blir desperat efter mysiga tidbits från mitt fascinerande liv får ni väl rota fram mig på Fejjan helt enkelt. Niklas Sörensen heter jag. Så, då har man outat sig också. Mordhot undanbedes.

#132. Prime Suspect.

Igår kväll avslutade vi del 3 av "Prime Suspect", och jäklar vilken bra serie det är (eller var, den har ju några år på nacken, även om det inte märks annat än i fotot och i somliga karaktärers frisyrer).

Jag har i regel svårt för polisserier, men det här är något alldeles extra. Jag har svårt att sätta fingret på varför. Det är ett flertal subtila faktorer som gör det. Egentligen är det ju ett koncept som gjorts till leda. Lite polisarbete, lite politiskt intrigerande, lite gnabb på kontoret, lidande privatliv, kedjerökande och drickande. Det är bara det att det är så finslipat in i minsta detalj, så perfekt konstruerat. Trots att varje del är närmare fyra timmar långa är det väldigt ont om dödtid. Knappt märkbart bygger manusförfattarna upp våra relationer till karaktärerna, och snart vill vi stanna hos dem, se mer av dem, hur ruttna de än må vara. Och Jane Tennison måste ju vara Helen Mirrens paradroll.

#131. Wow, The Crookes!

Oj, det här var ju som själva definitionen av "bedårande". Ett Sheffield-band som förlyssnat sig på band som Aztec Camera, Housemartins och The Smiths (om man nu kan förlyssna sig på bra musik). I en recension i Sonic menade man på att det var ett band som sprunget ur en annan tid, och det håller jag med om. Det här är väldigt långt från chillwave, bloggelectro och häxhouse. Bara gediget låtsnickrande och indie som indie lät förr. Som åldrande indiefarbror kan jag inte annat än finna det oerhört sympatiskt.

#130. Huka er!

Den här förmiddagen bör alla invandrare, kommunister, kulturarbetare och homosexuella hålla sig inne och regla sina dörrar. Gatorna lär inte vara säkra när Sverigedemokraterna får en anledning att gå ifrån datorn ett par timmar...

#129. Joe Hill.

En scen som dröjt sig kvar, som dyker upp i tankarna vid de mest udda tillfällen, är scenen från "Joe Hill", där Joe Hill själv (spelad av Thommy Berggren) berättar för en sympatisk fängelsevakt om sin bror "Pålle". På bruten engelska (där Berggrens göteborska då och då skiner igenom, trots att den verklige Hill var från Gävle) berättar han om hur han sökt land och rike runt efter sin bror. Ropat hans namn från bergstopparna. Det är en sällsynt gripande scen. Joe Hill sitter i fängelse i väntan på avrättning. Han är dömd för dubbelmord, men är med största sannolikhet oskyldig, Hans engagemang i fackföreningsrörelsen har gjort honom obekväm, och nu ska han tystas.

Det fina i Bo Widerbergs filmatisering är att legenden om Joe Hill aldrig kommer i vägen för människan Joe Hill. Till skilnad från den knastertorra och fotnotspepprade biografi jag just nu läser, som fokuserar mer på IWW, pamfletter och strejker (vilket förvisso inte heller är ointressant) är detta en berättele om en svensk som emigrerade till USA, som arbetade i USA, som kämpade och dog i USA. Bo Widerberg förklarar inte så mycket. Hans film är inte faktaspäckad. Personer virvlar förbi, men de är sällan mer än förnamn. Vi ser världen som Joe Hill själv såg den, där och då, inte genom ett dammigt historieboksfilter. Det är det där som skiljer Bo Widerberg från andra regissörer. Samma film regisserad av, säg, Ken Loach, hade nog sett rejält annorlunda ut.