#121. Lloyd Cole på El Mundo.

Började ana att Lloydan skulle dyka upp på El Mundo när någon googlat sig in på min blogg på just sökorden "Lloyd Cole + El Mundo". Att det skulle vara redan natten till idag var ju lite trist. Ni som läst mitt tidigare inlägg vet varför. Jaja, det är väl bara att njuta av klippet här nedanför. Och acceptera att konserthösten 2010 inte blir fullt så livlig som andra konserthöstar.

(Varning utfärdas för att klippet kan utlösa gråtattacker hos nyblivna, hormonella mödrar. "Den är fin", och "Han ser ut som en snäll farbror" är kommentarer som kan förekomma).

#120. Tillfälligt avbrott.

Eftersom livet kommit emellan ett tag.

#119. Några rader om valet.

Det stundande valet och den valrörelse vi just nu befinner oss mitt i påminner mig en hel del om Killinggängets sketch här nedan. Och då är det inte enbart Sverigedemokraterna jag syftar på.

#118. Första recensionen av "Norweigan Wood".

The Hollywood Reporter har recenserat filmatiseringen av Haruki Murakamis "Norweigan Wood", och den verkar lovande. Jag är nyfiken, om än en smula skeptisk. Tvivlar inte för ett ögonblick på att det är sevärd film, och jag har självklart ingenting emot att boken filmatiseras. Men vad jag minns av "Norweigan Wood" är inte så mycket berättelsen i sig, utan hur den berättades, Murakamis språk. Jag tvivlar på att den melankoliska känslan som ligger som ett filter över Murakamis text går att förmedla på film. Men jag är glad om mina farhågor är ogrundade.

#117. Scarlet.

"Scarlet" är Brian Michael Bendis och Alex Maleevs nya serie, och faktiskt det mest lovande jag plockat upp sedan Jason Aarons "Scalped". Precis som "Scalped" är den skitig, blodig och elak, men ganska mycket enklare och rakare. Där "Scalped" är en komplex serie med många karaktärer, har "Scarlet", så här långt, bara en huvudperson, Scarlet själv. Serien börjar med att hon skjuts i huvudet efter att hon och hennes pojkvän konfronterats av en korrumperad polis. Hon vaknar senare upp efter en tid i koma. Hennes pojkvän har klarat sig sämre, han är död och har dessutom getts skulden för incidenten. Scarlet försöker förklara honom oskyldig, men ingen tror henne. Hon skaffar en pistol och bestämmer sig för att skipa rättvisa på egen hand.

Bendis är en sån där författare som man verkar älska eller hata. Själv känner jag mig ganska neutralt inställd. Tycker han är kompetent, men han berör sällan. Han har en, för seriemediet, egen stil, uppenbart (och erkänt) influerad av filmvärldens David Mamet. Det är en stil som känns rätt malplacerad i superhjältegenren, där Bendis främst härjat runt de senare åren. Här kommer den mer till sin rätt. "Scarlet" är en hårdkokt serie, hjältinnan cool som en Tarantino-skapelse, utan att för den sakens skull kännas ansträngd. Att hon ibland vänder sig bort från handlingen, bryter den fjärde väggen och talar direkt till läsaren är ett grepp som förvisso inte är nytt, men som jag gillar. Det ger en ökad känsla av delaktighet och gör mig mer engagerad än jag annars skulle bli. Och Alex Maleevs teckningar är utsökta.

#116. PM Nilsson och barnomsorgen.

Ett uppslag i dagens City fick mig att sätta mitt imaginära kaffe i vrångstrupen. Kajsa Ekis Ekman och PM Nilsson hade fått varsin kolumn där de fick framföra sina åsikter om barnomsorgen. Med tanke på vilket parti som får min röst i valet är det kanske inte överraskande att jag fann Kajsa Ekis Ekmans kolumn enormt läsvärd - alla borde läsa. Mer förvånande var den enorma arrogansen från PM Nilssons sida. Hans text var också läsvärd, då den känns rätt talande för hur Alliansens politik fungerar. Vilka som prioriteras och vilka som bortprioriteras. Sånt som man aldrig talar om i den här valrörelsen. Han förlorar mig redan i första meningen.

"Om man vill ha sina 45 000 i månadslön, en hyggligt utvecklande karriär och bo med barn i eller nära Stockholm så får man ligga i".

Ursäkta, men vem har 45 000 i månadslön? Medelinkomsten i Sverige är ca 21 500 enligt Statistiska centralbyrån. PM Nilsson fortsätter i sin krönika att tala för att stanna hemma så mycket som möjligt med barnen. Gott så. Det är jag helt för. Men med en månadslön på 45 000 är detta naturligtvis enklare än med en på 21 500. Och då handlar det om att göra större uppoffringar än han så finurligt beskriver det; att avstå från att äta hummer på Gondolen. PM Nilsson, har du lust att diskutera detta över en matlåda i min personalmatsal?

PM avslutar sin text med raden: "Stockholmarna borde älska sina barn mer och gnälla mindre".

Stay classy PM Nilsson, Stay classy.

#115. Pepp?

Idag släpps The Clienteles minialbum "Minotaur". Jag har inte hört det, och kan således inte säga så mycket om det. Men det är säkert en fin samling låtar, och Clienteles musik kommer säkert fungera lika fint som ljudspår till den här hösten som till den förra. Och omslaget, det ser lite Charles Burns ("Black Hole") ut, eller hur?

På lördag spelar Jeremy Jay på Debaser Medis. Jag kommer inte att vara där, men låt för allt i världen inte det stoppa er. Jeremy Jay är egentligen för bra för att missas. En perfekt och småqueer blandning av David Bowie, Joy Division och tidiga Go-Betweens.