#66. Semestermatematik.

På måndag har exakt en vecka av min semester passerat. Eftersom jag har semester i tre veckor innebär det att jag har dubbelt så lång tid kvar. Det känns ju bra. Men! Bara några dagar senare, i mitten av veckan närmare bestämt, har vi nått halvtid. Då har halva semestern runnit förbi, och det är bara en och en halv vecka kvar tills plikten kallar igen. Inte lika roligt.

Hur långt är det mellan hopp och förtvivlan? Tre dagar.

#65. Semesterläsning.

Jag har semester. Senaste dagarna har till stor del handlat om att fixa i ordning i hemmet, och att ligga utsträckt på balkongsoffan med en bok i handen. Det här är de böcker jag ämnar läsa ut under kommande tre veckorna. Kan naturligtvis bli fler, beroende på hur veckorna artar sig. Har vi tur kommer något litet omdöme om dem också, vad det lider. Kan redan nu berätta att jag tycker mycket om Jonathan Lethems "The Fortress Of Solitude". Vad gäller Plura Jonssons memoarer så är de klart läsvärda, men jag har svårt att inte i huvudet höra dem som lästa med Pluras släpiga stämma. Här och där är de lite yxigt formulerade också. Plura är nog en bättre tevekock och musiker än författare, egentingen. Men helt oävet är det förstås inte.

#64. Ett par timmar med Hell On Wheels.

Igår gick min bror och jag till Debaser för att dricka öl, snacka och lyssna på Hell On Wheels som spelade skivor. Det blev en trevlig kväll. Bandet hade bra musiksmak, något annat var inte att vänta. De spelade en låt från kommande skivan. Den lät bra, något annat var inte att vänta. Mer oväntad var den drömska versionen av Jackson Brownes "Somebody's Baby" som plötsligt ljöd i högtalarna. En favoritlåt i fenomenal tappning. Det visade sig vara Yo La Tengo som framförde den. Se där ja. Enda smolket i bägaren var att hamburgertallriken jag köpte hade fisksmak i brödet.

#63. Sommar med Slas.

Midsommar. Temperatur på kring tjugostrecket, spridda stackmoln och varierande vind. En full kopp kaffe på balkongen, markisen utvevad till hälften och Francoise Hardy på stereon. Mikaela, jag och den lille i magen firar midsommar för oss själva. God mat, några folköl till mig, kanske en film att avrunda kvällen med. Det känns lagom. Det känns perfekt. Men det var egentligen inte alls det jag skulle skriva om. Jag ville ju skriva om Slas. Stig Claesson.

Jag läste min första Slas på solvarma klipphällar i Mälarhöjden för två år sedan. Det var "Efter Oss Syndafloden", en av hans skildringar av bohemlivet i Paris på femtiotalet. En oerhört mysig roman. Den passade ypperligt där och då. Jag var underbetald och överbelånad men lyckades ändå leva ett relativt gott liv. Det kändes som om Slas Paris-tillvaro och min på Klubbacken inte var så olika. Jag önskade bara att jag också kunde sitta på uteserveringar, äta ost och korv och konversera med författare och konstnärer från hela världen. Sedan dess har jag köpt varje Stig Claesson-bok jag kommit över. Jag har fortfarande många kvar att köpa, och ännu fler att läsa.

Nyligen läste jag ut Nils Claessons fadersporträtt "Blåbärsmaskinen". Den komplicerar bilden av Slas, utan att - som många tycker - svartmåla honom. Kort därefter läste jag "Sov Du Så Diskar Jag". Ingen favorit, men ett bra komplement till "Blåbärsmaskinen". Och den belyser ännu en likhet jag finner mellan mig och Slas. Den kluvna kärleken till staden och landet.

Tillåt mig att återvända till berättelsen om mitt midsommarfirande:

I förmiddags promenerade Mikaela och jag till Högdalen Centrum för att köpa den midsommarmat som saknades inför kvällen. Vi gick till Högdalens Fiskaffär, och hann dit fem minuter innan de skulle slå igen. När vi klev ut slogs jag av en sorg över att vara där vi var. Att omges av stadens brus istället för landsbygden - inte den riktiga landsbygden, utan den man drömmer om med dammiga landsvägar, böljande sädesfält, havet och skogen, handelsbodar och små krogar. En svensk landsbygd som inte existerar längre, och som i de fall den faktiskt gör det inte alls är så idyllisk som man önskar. Som Jens Lekman sjunger:

"I want the people in the country to be open and kind
but most times I've met those with a narrow mind
with a big black dog to bite your behind
if they ever find out you're not one of their kind"

Det finns tusen anledningar till att jag flyttade till Stockholm. Så här års blir min längtan tillbaka ändå rätt påtaglig. Jag tror Slas kände likadant.

Trevlig midsommar!

#62. Tillskott i Felt-samlingen.

Samma vår som jag flyttade till Stockholm köpte jag Felts "Me And A Monkey On The Moon". Den är fortfarande en av de skivor jag lyssnat allra mest på de senaste åren. En av mina absoluta favoriter (även om jag nog håller "Poem Of The River" som gruppens största stund). Det har blivit mycket Felt sedan dess. Och på många sätt har de blivit själva definitionen av hur jag vill att ett popband ska vara. Mystiska, lite svårgreppbara, samtidigt extremt kompromisslösa. Ena skivan pop, nästa instrumentala pianostycken. Igår kväll gjorde jag mig själv en tjänst och ropade in Felts två första skivor för en billig penning. Nu är samlingen komplett (om man bortser från singlar, samlingar och liknande, men jag bryr mig sällan om sånt). Känns inte fel alls. Återstår nu bara att börja jaga efter de Denim och Go Kart Mozart-skivor jag saknar.

#61. Lustmord på Stieg Larsson.

Jag har inte läst Stieg Larssons Millenium-trilogi, och kommer nog inte göra det heller. Men jag har sett första filmen. Jag tyckte inte om den. Är det nånting jag har riktigt svårt för så är det thrillers som utger sig för att vara någorlunda verklighetsförankrade, men som inte känns mer trovärdiga än, säg ”Star Wars Episode 1: The Phantom Menace”.

Läser man tidningar kan man lätt få för sig att man är ensam i världen om att inte älska Stieg Larssons mästerverk förbehållslöst. I staterna är han ju tydligen geniförklarad. Därför fann jag denna recension på The Factual Opinion oerhört underhållande. Jag är vanligtvis inget fan av svaveldrypande lustmord, men Tucker Stone formulerar dem som få andra.

#60. Lyxproblemet.

Ni vet det där lilla kollaget med mina femtio mest lyssnade skivor som brukade finnas nere i högra hörnet på min blogg? Det är borta nu. Det gjorde mig bara irriterad. I början tyckte jag om det. En sammanställning av mina femtio mest spelade skivor kändes bra. Som en sammanfattning av vem jag är och vem jag varit. Eftersom den ständigt uppdaterades var den ständigt aktuell. Skulle jag, säg, byta musiksmak och börja spisa metal, skulle det märkas. Inte på en gång, men över tid. Ett litet fönster in i min musiklyssnande själ, ungefär. Men senaste tiden har applikationen försämrats avsevärt. Skivor har börjat falla bort. The Magnetic Fields "69 Love Songs", som toppat min lista de senaste åren är till exempel helt försvunnen. Likaså "Geogaddi" av Boards Of Canada. Det låter inte som något stort problem, och det är det inte heller. Men det är ett problem. Så nu ryker den. Adjö.